Aftonbladet – 1 augusti 1859, sida 3

kapten Öronstrand; och svenska allmänheten, som i sjelfva verket underhåller skolan, uncer det slöjdföreningen dertill ger: ett lumpet bidrag af 4 å 5 procent af hela årliga kostnaden, eger rätt att få veta dessa skäl. Det bar länge varit kändt, att kapten Cronstrand stått i spändt förhållande till direktionen: Inom denna sednare har nemligen ett ganska starkt motstånd emot snart sagdt allt som gjorts till -undervisningens utveckling och höjande varit att bekämpa; och som under denna kamp kapten Crönstrand ådagalagt den egenskap, förutan hvilken ingenting hade varit möjhgt att uträtta, nemligen en jernvilja, för hvilken allt motstånd måste vika, så har han ådragit sig ett, som det synes, oblidkeligt hat af vissa personer, hvilkas bristande kännedom af sakförhållanden och hvilkas bristande intresse för upplysningen blifvit alltför naket blottade, men hvilka icke desto mindre genom kraftiga parti-ansträngmingar lyckades göra. sig till berrar i direktionen vid samma tillfälle, då hr öfverdirektören Akerman — såsom många ansågo, på ett olagligt sätt, emedan han ej var ledamot af föreningen, såsom stadgarne föreskrifva — valdes till ordförande. Allt detta, äfvensom att det här nämnda partiet i sjelfva verket icke utgör någon pluralitet inom svenska slöjdföreningen. är så väl kändt, att vi icke behöfva orda vidlyftigt derom; men det är några andra omständigheter, som bidraga att sprida ett märkligt ljus öfver hela denna fråga, och som vi här gå aut meddela. När, år 1847, dåvarande t. f. öfverdirektören vid teknologiska institutet, hr prof. Åkerman (för närvarande ordförande i svenska slöjdföreningen) hade att ex officio utlåta sig öfver svenska slöjdföreningens första ansökan om anslag af allmänna medel för den af föreningen stiftade skolan, blef detta utlåtande; alldeles afstyrkande, dels emedan fråga varj om en ny, af en enskilt förening inrättad läroanstalt, dels emedan en undervisning af enahanda syftemål, som den af slöjdföreningen föranstaltade, redan längre tid vid fria konsternas akademi, ehuru för ett inskränktare antal elever, meddelats, samt ifrågavarande undervisning vid denna akademi kan inrättas lika ändamålsenligt som vid den föreslagna läroanstalten, under det kontrollen öfver un: dervisningens gång och anstälda lärares verksamhet för det med medlens anslående afsedda ändamål åtminstone är lika lätt att åstadkomma-: vid en offentlig ståtens inrättning som vid en läroinrättning, föranstaltad af enskilta personer, hvilka när som helst kunna ur föreningen utgå samt äro oförhindrade att upplösa hela föreningen med alla dess inrättningaro. j Huruvida hr Åkermans yttrände om användbarheten af undervisningen vid fria konsternas akademi för det bär afsedda ändamålet (som är något helt annat än det akademien har att afse) verkligen var allvarligt menadt, torde kunna sättas i fråga; då detär väl bekant att hvarken hr Åkerman, under den tid han tjenstgjorde såsom öfverdirektör vid teknologiska institutet, ej heller någon af hans efterträdare i denna befattning låtit institutets elever begagna sig af undervisningen vid besagde akademi; och det oaktadt institutets stadgar, så väl de af år 1846, som de förnyade af år 1851 och 1858, uttryckligen föreskrifva, att undervisnivg i arkitektonisk och ornamentsritning, äfvensom i moxellering skall, såvidt ske kan, meddelas åt institutets elever vid kongl. akademien för de fria konsterna. Det synes häraf tydligt, att det icke var för undervisningens bästa som hr Åkerman åberopade sig på akademien för de fria konsterna, utan för att få ett skenskäl emot slöjdskolan. Eget är, att institutets elever icke delat hr öfverdirektörens åsigt om slöjdskolans obehöflighet, enär de till ett ingalunda obetydligt antal sjelfmant begagnat sig af undervisningen vid den sistnämnda läroanstalten! Ett annat skäl, som af hr Åkerman äfven anfördes mot slöjdskolan, eller att endast ett obetydligt antal elever af handtverkslärlingar och gesäller kunna vara att för söcknedagarnes undervisning påräknas, tar sig icke heller bättre ut, när man betänker att hr Åkermans yttrande angår en läroanstalt, som under sistförflutna läsåret räknat mellan 7—800 elever, till största delen af ifrågavarande samhällsklass, och der undervisning hvarje afton i veckan meddelats. Detta var emellertid teknologiska institutets första uppträdande mot slöjdskolan. När några år sednare hr Åkermans efterträdare i föreståndarebefatiningen vid teknologiska institutet, hr öfverdirektör Wallmark, hade att officielt utlåta sig om slöjdskolan, blef äfven detta utlåtande lika ofördelaktigt som företrädarens, på grund deraf, att eleverna i slöjdskolan endast förmenades kunna, såsom orden föllo, på hafs inhemta en tillfällig och ytlig kunskap om litet af hvarjen. Det var) nemligen redan bevisadt, att skolan ej saknade elever, och det var således nödvändigt att hitta på nåsot annat skäl än det af hr Akerman förut anförda. Efter denna tid har något officielt utlåtande rån teknologiska institutet icke behöft komma fråga, sedan slöjdskolan, i trots af allt motstånd, lyckats göra sig så känd af allmänheen, att hon icke ansetts behöfva någon dylik ;rlofssedel för att komma i välvillig åtanka 08 kommun, regering eller ständer. Deremot ir det väl bekant, att den märkliga skrifvelse ingående slöjdskolan, som bandtverksföreninsen år 1855 till svenska slöjdföreningens diektion ingaf, eller åtminstone ett annat deraf öranledt och till innehållet dermed öfvernsstimmande utlåtande, håde blifvit till en vögst väsentlig del suffleradt af en lärare vid