Aftonbladet – 29 juli 1859, sida 3

Häröfvet hafva de begge fiskalerna anfört besvär hos K; Mäj:t, och det lärer således dröja T sannolikt ännu halftannat år förrän beslags! y blir oåterkalleligen faststäldt eller upphäfdt. Det är icke vår mening att inlåta oss på frågan antingen rådbusrätten, som förklarat papperet förbrutet, eller hofrätten, som förklarat det icke förbrutet, har juridiskt rätt. Den förra domstolen tyckes ha antagit, att br Lemke endast Yarit pro forma egare -af papperspartiet; den senare torde ha ansett, att just det formella i förevarande fall var hufvudsaken. Den frågan är det; som sagdt, ej vår mening att sysselsätta oss med. Icke heller är det för hr Ä:s person som vi tala, ehuruväl det synes oss vara omenskligt att, sedan ban uttstått straffet för sitt en gång begångna brott, den offentliga makten liksom förföljer honom och vill straffa honom ännu en gång genom att beröfva honom utväg att sig ärligen försörja. Men det är sjelfva lagen som vi vilja ogilla både för deh ofärd den kan bereda enskilta medborgare och derföre att dess tillämpande lätt kan ådraga lagens väktare missaktning. Det var mindre underligt att lagen strängt upprätthöll handelsprivilegiet på den tiden, då i allmänhet ingen kunde förvärfva handelsrättighet utan att ha stått sina 12 år i bod. Den, som så länge tundet köld och mödor tjenat för sitt burskap, hade något skäl attse afundsamt och snedt på den, som utan lika hårda prof öppnade en bönhashandel bredvid honom. Handelslagstiftningen gick då ut på att monopolisera handeln i ett mindre antal personers händer, och häraf följde logiskt det stränga lägstadgandet att hvar och en; som idkade handel utati laga rätt, skulle mista hela varulagret och dertill böta. Mer numera finnes ej samma skäl för lagens bestånd. Det står hvar och en fritt att vinna burskap å bandel så fort ban uppfyllt några ganska billiga vilkor; skråoch privilegii-systemet i handeln är för alltid fallet; den gamla författningen mot olaga handel behöfves icke för de burskapsegande handlanderhas intresse, och vil! man anse den som ett ordningsstadgande, så är dess straffbestämmelse allt för grym. Man må för god ordnings skull fordra, att ingen drifver handel utan att ha uppfyllt handelsordningens föreskrifter; men det följer uppenbarligen af dehnas andä; att en öfverträdelse uti ifrågavarande hänseende bör ktinna försonas med ett mindre betydande bötesbelopp. Det är en glömska och ett fel aflagstiftande makten att den icke upphäft det föråldrade och barbariska stadgandet.. Flera sådana onaturliga stadganden ha länge qvarstått eller qvarstå ännu i vår ekonomiska lagstiftning; men som de fallit i vanhäfd, ha de sällan blifvit tillämpade. När detta någon gång inträffat, har det gifvit allmänheten anledning misstänka att åtgärden blifvit vidtagen ej för det allmännas bästa, som hvarken fordrat eller behöft någon åtgärd af detta slag, utan för enskild vinning; ty en del afl. hvad som blir förklaradt förbrutet tillfaller nemligen åklagaren. För tio år sedan gjordes ett beslag af denna bevekelsegrund hos en klädeshandlare, som var den förste att öppna en större försäljning af färdiggjorda manskläder och som hade underlåtit att förse hvarje plagg med tillverkarens stämpel, såsom i ett hundraårigt kungabref var föreskrifvet. Beslaget gick dock omkull. Denne fiskal hade att åberopa, att skräddaremästare, som fruktade konkurrensen af en man, som dref tillverkningen af kläder i större skala, hade uppmanat honom till hans åtgärd, och att han således icke kunnat undandraga sig att vidtaga den. Men de stadsfiskaler, hvilka gjort beslagct å papper hos herr Ä,, hafva efter all sannolikhet ej haft samma skäl. Med den kännedom vi ega om pappershandlarne i Stockholm tro vi oss kunna tryggt säga, att ingen af dem någonsin uppmanat en fiskal att försöka ruinera en konkurrent. Stadsfiskalerna kunna säga att de gjort beslaget för att upprätthålla lagens helgd; men få lära tro på nämnde motiv, utan det är fara värdt att mången snarare drager den slutsatsen af fisk lernas åtgärd, att de sökt och begagnat ett tillfälle att förtjena sig ett par tusen riksdaler på bekostnad af en menniskas välstånd och utan något gagn för samhället. Ehuru oriktig en sådan slutsats än må vara i nu förevarande fall, så åstadkommer den dock en missaktning för åklagaremakten, hvilken skadligt återverkar på dess verksamhet i öfrigt. Den barbariska lageh har nu framkallat det vederstyggliga skådespelet af en tvist genom alla instanserna mellan enskilta eganderätten och den lagskipande makten — mellan medborgaren, som försvarar sin egendom och justiekanslersembets ombud, som funnit sig påkalladt att söka beröfva honom den. Men ingenting ondt sker utan att det föer med sig någonting godt, säger man; Så ör ock detta beslag och dess ihärdiga fullöljande erinra enhvar, att olycksödet att blifva beröfvad sin egendom och kanske störad i eländet kan drabba hvilken som helst ör något formfel, så länge det fins qvar nåsra förlegade skråstadganden och så: snart fikaler anse sig pligtiga uppleta och begagna lylika, i stället för att varna den, som oveande förbrutit sig emot dem, och fästa velerbörandes uppmärksamhet på deras befintighet och olämplighet. -Författningskommisionen skall: med tiden gifva oss kännedom m alla numera otjenliga, fastän icke lagligen ipphäfda undantagsstadganden; men under afaktan på detta långsamma arbetes fullbordan orde någon riksdagsman väcka motion om ipphäfvande af det nu ifrågavarande stadganDA AV ÅN AK TEE EEESEERESEEFSERE