En kort nots, som denna tidning innehöll för några dagar sedan, har fört till minnes en barbarism, som qvarstår i vår civillag. En grosshandlare Ä. hade för några år sedan blifvit dömd och straffad för handel af stulet socker. Efter utståndet straff måste mannen hafva något att lefva af, och det var naturligt nog att han återtog de pappersaffärer, med hvilka han förut sysselsatt sig i ej obetydlig skala. Men han var ej mer berättigad att idka handel i eget namn. Efter någon tids förlopp kommo ett par stadsfiskaler underfund med hans moraliskt lofliga, men i deras tanka likväl lagstridiga förehafvande. I kraft af en gammal lag bemäktigade de sig för ett och ett halft år sedan hela det hos honom befintliga lager af papper, utgörande 40 lass och värdt, som vi vilja minnas, 4—5000 riksdaler, hvarefter de åtalade mannen för olaga handel. Inför rådbusrätten visade Å., att de i beslag tagna varorna ej tillhörde honom, utan en handlande Lemke, för hvilkens räkning Ä. hade haft dem till försäljning. Men rådhusrätten tog ej hans försvar för godt, utan dömde godset förbrutet. Ä. klagade hos hofrätten. Denna domstol upphäfde underrättens utslag och ålade fiskalerna att till det konfiskerade papperets egare, hr Lemke, återlemna detsamma eller till honom ersätta dess fulla värde.