Aftonbladet – 14 juli 1859, sida 3

dem om min afsigt. Det vore min önskan att vistas der okänd ett par dagar. Jag kan mycket väl fatta en engelsk godsegares rättmätiga tillfredsställelse öfver en hyllning, som han vet sig hafva förtjenat genom välvilja, gifmildhet och intresse för deras väl, som försynen till en viss grad ställt under hans beskydd. Men jag är ännu opröfvad i detta fall, tillade han, och har ingen smak för en entusiasm på befallning.n Du har rätt, svarade Harold. Den rätta hyllningen kommer väl i sihom tid. En filantrop ! mumlade Albert för sig sjelf. När resa vi? fortfor den förre. Om tre dagarn, svarade arftagaren. Det förvånar mig, att ni ej tagit ert gods i besittning förut, anmärkte officern. De flesta män, som komma till. rikedom, längta att få utöfva sitt husbondekall, att skåda den mark, hvars skördar skola mogna för deras nöjen, deras lefnadsbehof, och att visa sig för sina underordnade och erhålla den berusande hyllning, som verlden skänker rikedomen. Jag var aldrig bland dess tillbedjare, då jag var fattig, sade Harry; och skulle ganska säkert icke göra mig till en afgud nu, sedan jag blifvit rik. Om. det är en egenskap, som jag värderar mer än alla öfriga hos: mina landsmän, så är det den anda af oberoende och känsla af eget värde, som skiljer dem från alla andra af den stora europeiska familjen. Fransmannen, med all sin omtalade kärlek till jemnlikhet, kryper och ödmjukar sig för den rike mannen. Italienaren kysser er hand för en buono mano; spanioren är färdig att begå ett brott derför, och schweitzaren — den hederlige, gästfrie schweitzaren, alltför försigtig att plundra er genom våld, åtnöjer sig med att skinna er på alla upptänkliga sätt och att taga en skyddsafgift af naturens beundrare.s