Aftonbladet – 14 juli 1859, sida 3

Enskilt bref från Paris. Paris den 2 Juli 1859. Bästa broder! i I ett sådant virrvarr af händelser, som jemnt och ständigt tager en resandes uppmärksamhet i anspråk, är det sannerligen icke det lättaste att stjäla undan en stund för brefskrifning. Du må derföre icke räkna så noga ned din vän, om du fått vänta en tid på bref; om mina skrifvelser icke förmå följa dessa händelsedigra tider i derassnabba flygt. Skulle du ej kunna blidkas — hvilket jag dock vågar hoppas —, utan hysa afvoghet mot din bästa vän, så måste jag afväpna dig med den försäkran, att om också hela Sverge knotade öfver oss oefterrättliga parisare, så skulle likväl dess röst föga höras genom det buller, som uppfyller vår stad, — helst nu då det efter bästa förmåga söker nedtysta dånet af de österikiska kanonerna och med segerrop öfverrösta sin klagan öfver sina förblödande söner. Att Paris är ett slags medelpunkt, omkring hvilken staternas öden röra sig, har mången sökt bevisa, men ännu flera antagit såsom ett axiom. Samma anspråk har London. Icke under då om staternas banör blifva excentriska och något svåra att beräkna. Måhända kan man hoppas att dessa brännpunkter en gång, skola sammanflyta och att den engelska och franska civilisationen :; enighet skola utöfva ett gemensamt samverkande inflytande på verldens gång. Utan tvifvel skall dess bana då blifva mera regelbunden. Men medan vi vänta derpå, få vi åtnöja oss med att betrakta det närvarande. Det vissa är då. att Paris eller Frankrike nu är den glödande bärd, som utsänder sina lågor öfver verlden och tilldrager sig den största uppmärksamheten. Detta är lika visst som att Sverge befinner sig på utkanten af det planetsystem, som här är i fråga. Det luffar på sin ensliga stråt derborta i de svala rymderna, vårt gamla, älskade Thule, så litet och obemärkt, att den fransman, som kunde göra det kändt bland sina landsmän, nästan skulle förtjena samma beröm som upptäckaren af Neptunus. Jag fick mot min vilja göra denna erfarenhet om vårt fosterlands afstängda läge uti en kuslig verldstrakt under min hastiga färd från fosterlandet till det mångbeprisade Paris. Knappast hinner: solen upptina våra stelnade sjöar och framlocka några grässtrån, förrän en mängd dufna lansmän börja qvickna vid och likt myggen framkomma ur sina gömmor i de dimmiga lunderna, längtande ut i den fria luften ill mildare himmelstreck, för att der suga helsa och kraft ur jordens varmare ådror. Dessa tankar föresväfvade mig då jag nalkades den tyska kusten, der en frodig gräsväxt redan slickade stammarne af fruktträd i fulaste blomning, och detta fyratioåtta timmar fter sedan jag med mina reskamrater, som la voro ombonade med pelsar och halsdukar af alla storlekar och af alla namn, hade lemnat fosterjorden, der allenast några få gröna testar vågade titta fram emellan de orftiga och gråa hällarne. Det är numera ina sjuka hjelpsökande barn som Sverge år