Aftonbladet – 14 juli 1859, sida 3

ligen sänder ut föratt lägga sin skärf i håfven åt das grossartige, famose, Vaterland och med detsamma sin vigt i den europeiska vågskålen. Dessa talrika gäster vid de tyska helsobrunnarne underhålla också den kännedom om Sverge, som Tyskland på annat sätt förvärfvat, och bidraga dertill att tyskarne i allmänhet ej heller förråda den sublima okunnighet om vårt land, som man finner t. ex. i Frankrike och Italien. I Cöln t. ex. fick jag till och med vidkännas förödmjukelsen af att lära något af tyskarne rörande högvigtiga svenska angelägenheter. Detsamma skulle måhända hafva händt dig och mången annan svensk, och jag meddelar dig derföre min upptäckt. I ett fönster till ett stort magasin läser man nmemligen följande i stora bokstäfver tryckta tillkännagifvande: agen-Bitter, genannt Alter Schwede. -Dieser von einem schwedischen General der Gustav Wasaschen Armåee 1332 erfundene Mager-Bitter wurde später von den Leibärzten Carls XII als Mittel gegen Verdauungsbeschwerden, Nervenschwächen :c im schwedischen Kriege 1700 bei der Armee eingefuhrt. Under denna lilla vackra historia var på affischen tecknad en skäggig man i tyrolerhatt, som enligt den privilegierade Magen-Bitter-fabrikantens muntliga och bestämda försäkran var en träffande bild af. Carl XII. Alter Schwede, är emellertid i stort anseende i Maria Farinas stad. I Slesvigs klimat skulle den kanhända hafva utöfvat en alldeles motsatt verkan på de goda tyskarne, om de der fått göra dess bekantskap för några år sedan. Emellertid ser du att Sverge, ehuru aflägset, likväl icke är helt och hållet bortglömdt på den stora verldsmarknaden. Dess namn ser man till och med någon gång i sjelfva Paris; men jag skulle tro, att det godt skulle kunna utbytas mot några hieroglyfer från Egypten, utan att fransmannen skulle märka förändringen. Om det t. ex. öfver krogdörren i Faubourg S:t Antoine stode le tröne de Wimmerby i stället för au roi de Suede, så är jag viss om att ställets gloria (kaffe och konjak tillsammans) för blusen skulle dofta lika inbjudande. Du tror måhända att jag med detta skrifsätt vill visa att jag funnit något bättre än det der arma torparelandet Sverge, som jag gudnås måste kalla mitt fosterland. O nej, långt derifrån. Nog finnes det mången, som i Sverge blott och bart ser den ängsliga taflan af en ändlös och ödslig Jjunghed med en enslig koja, med trasor och näfverrutor i fönstret, och en slaskig landsväg, på hvilken en balffull gråklädd bonde lullar i det duskiga hösttöcknet. Men du vet alltför väl att jag icke ser mitt fosterland iså mörk dager. Och hvem skulle ej älska dess natur, så storartad i sin högtidliga tystnad? Hvem skulleicke älska detta land och detta folk, då han vet att ett stycke undan från den allmänna stråkvägen mellan klyftorna, undangömdt för verldens ögon, finnes ett familjelif, der fadern brottas med den hårda klippans motstånd, der modren lär sina barn att frukta Gud och älska naturen, och der barnen härdas af att klättra i klyftorna och hemta själens friskhet ur betraktelsen at modrens blickar och naturens vexlingar? Nu, då midsommarsolen belyser edra bygder, hvilka taflor upprulla sig icke för mina blickar! Jag ser framför mig så lifligt buru ni firade er midsommar. Från alla väderstreck ser jag friska naturbarn uppträda: den senige mannen klättrar öfver fjället, båtar, fylda med högtidsklädda skaror, plöja den spegelblanka djupa insjön; glada ynglingar hoppa öfver de strida forsarne, räckande en hjelpsam hand åt den leende blåögda tärnan — men alla, alla söka de samma punkt: det Jilla anspråkslösa templet, som derute på udden mellan björkarne speglar sig i vågen och med sina klockors ljud sänder sitt välkommen öfver sjö, genom dal. Liksom biet under en varm sommardag flyger från blomma till blomma och samlar dess honung och från alla båll anländer till sitt kära hem och tillsammans med sina syskon tränges vid dess port, för att derinne i skattkammaren nedlägga sitt byte, så uppsöka dessa kärnfriska naturbarn sitt yppersta hem, sitt lugna bergfäste under lifvets härjande stormar; de nedlägga der de rika skatter de utvalt i den mest storartade natur, för att gömmas såsom en krafttull näring åt sig sjelfva och ett yngre kommande slägte. Så växer uti klippan jern och männer deruppå, så lyssnar sjelfva naturen till tempelklockans ljud, den träder in i templet och knäböjer vid dess altare. . Sådan är vår sommar. Och så kommer vintern, då naturen med ett ogenomträngligt täcke skiljer våra omsorger från jorden och tvingar våra ögon att rikta sin kosa dit upp mot det gnistrande stjernehvalfvet och att i den högsommar, som komma skall, förlägga hoppet om ett der, som då skall örverkliga våra drömmar under den långa vinternatten. Huru annorlunda synes mig icke allt här utelJorden sväller af bördighet, plantorna trängas med hvarandra för att hembjuda sig åt menniskorna, somi sin. ordning också trängas för att plöja, så och skörda, med ett ord, för att nedtrampa naturen och om möj!igt med sin himmelsskriande äflan öfverrösta dess språk: dess hviskningar i blommans 1lende -och insekternas surrande, ja sjelfva dess klagan och sönderslitande förtviflan i åskans majestät. Det tyckes mig som om detta — för tt så säga — jernvägslif på kontinentens vorra flackland borde hafva till följd att draga menniskans omtanka mera uteslutande åt den vaksamhet, som ögonblicket fordrar, för att ej blifva öfverkörd af detfrustande lokomotivet. under det hon lutar sig ned mot jorden för att upptaga sin andel af dess rika alster. Det tyckes mig, med ett ord, som om sjelfva naturen här skulle tvinga menniskan att nu tänka