Aftonbladet – 11 juli 1859, sida 2

bandlingen i bondeståndet blef alldeles onyttig. Om det äfven är antagligt, att han. velat främja Petter Jönssons yrkande, att del gamla tullsatserna skulle bibehållas, en par-) tiskhet, hvarifrån Strindlund ingalunda kan fullt fritagas, så är det likväl tydligt, att det var i en slapp stund och med mindre klara tanj: kar han tillgrep denna utväg, som icke kunde leda till något annat resultat, än att utskottet skulle fordra, att bondeståndet måtte fatta beslut om dess förslag, som borde, om det icket bifölles, åtminstone blifva afslaget, innan man fattade: andra beslut. När man ser sådan brist på reda i föredragningssättet — och likartade händelser inträffade flera gånger — samt derjemte ihågkommer, att Strindlund vid vissa tillfällen icke heller visat fullkomlig opartiskhet, såsom t. ex; då han under 1853—54 årens riksdag lät en-af Johannes Nilsson från Skåne, med anledning af krigsförhållandena i Östersjön väckt motion, angående åländska flyktingars. behandling i Sverge, ligga flera plenidagar på bordet, utan att upptagas på föredragningslistan, så att man fick tid att öfvertala motionären att återtaga densamma, så kan man icke annat än önska, att han icke mera må placeras på talmansstolen, och säkert blir det såväl för honom sjelf som för det allmänna mest hugnesamt, om han afstår från att uppträda såsom kandidat vid de nya valen. Det anseende han förvärfyat kan icke ökas under. tilltagande ålderdomssvaghet. Vice talman Anders Anderssoni Walla hade äfven något rönt ålderns inverkan. Ännu alltjemt densamme i viljan att främja det rätta, kunde han likväl icke verka på långt när så kraftigt som förr och tycktes understundom visa tecken till en svaghet, hvilken uppenbarade sig under skenbart bemödande att verka medlande och försonande, men egentligen syntes vara följden af en viss benägenhet att-stå väl på alla håll. I fråga om regeringens utrikes politik hade Anders Andersson öfvergifvit all slags opposition. Hans valmän skulle likväl utan tvifvel handla orätt, om de vända sig till någon, på hvilkens insigter och åsigter de icke kunna så förlita sig som på denne gamle, i det liberala partiets leder grånade riksdagsman. Folkets Röstv har prisat honom för mycket; broschyrkarakteristiken deremot icke gjort honom full rättvisa. Paul Fritz Mengel gjorde sig genast till en af ståndets mest bemärkta ledamöter. Hans omfattande kännedom om personer och allmänna förhållanden, hans kunskaper 1 allmänhet och hans liberala åsigter, hans mer än vanliga förmåga i debatten, hvilken hans qvickhet ofta lifvade, gjorde honom till en af ståndets förnämsta krafter, och de hätska anfall, för hvilka hans riksdagsmannaverksamhet på sednaste tiden varit utsatt från junkerväldets organ Folkets Röst, bevisar bäst, att man fruktar hans inflytande på det håll, der man önskar blomstring åt statsförmynderska-. pet, vattnadt af de höga statsänslagens gyllene flod, liksom tidningen Upsalas orimliga radotterier ?dagalägga att han fruktas såsom ett hinder för jernvägsnätets nya fiskafänge. Nekas kan likväl icke, att Mengels personliga sätt, den lediga, skämtsamma, ofta strängt agande satir, hvarmed han. behandlade motståndarne, från honom afvände fleras sinnen och gjorde honom misstrodd bos åtskilliga, på samma gång han var afundad af andra; så att han Bannolikt aldrig torde blifva någon egentlig partiledare; E : Johan Persson i Arsta bade icke förmågan att med någon större kraft deltaga i debatten, fastän han kort och enkelt, utan tvekan utsade sin mening. Men hans under många riksdagar bepröfvade trohet i de liberalas 1eder och hans betydliga mångåriga verksamhet för en mängd: reformer och liberala åtgärder, såsom skatteförenklingen, grundräntans kapitalisering, tidningsstämpelns nedsättning och mycket annat; samt hans lugna, vänliga väsende hade förskaffat :honom ett stort inflytande. Detta användes mera utom plenisalen i det enskilta umgängeslifvet med ståndsbröderna; men riktades alltid på hvad han ansåg rätt och nyttigt. Att ban dervid någon gång tog. sin orts skenbara intressen för hela landets verkliga fördel, såsomi fråga om Upsalajernvägen och akademiens flyttning, må väl vara ursäktligt. Det säkra är, att han ville främja hvad det liberala partiet förut alltid ansett rätt och nyttigt, att -han troget deråt egnade sina bemödanden och att han är i hög grad förtjent att återväljas, hvarom icke heller lär uppstå någon tvekan, fastän tidningen-Upsalas osmakliga öfverdrifteriberömmet icke kunde gagna en mans anseende, om hvilken man blott behöfver säga sanning, för att han skall framstå såsom en hedervärd representant af. bondeståndet.. Samuel Ödman var framförallt grundsatsernas man. Hans lifliga kärlek för det rätta, hans konseqvent utbildade frihetskänsla, hyllande -det .renafolkväldet, hans omutliga redbarhet, hans öfver alla enskilta orters och-enskilta klassers intressen höjda blick för det allmänna bästa, hans kunskaper och talanger. såsom talare, hvarigenom han förmådde äfven. motståndare att, hvad söm förut varit oerd bördt ibondeståndet, utbrista i höga bifallstop; gjorde honom, som: första gången var: riksdagsman, till en af ståndets utmärktaste ledamöter. -Måhända misstog han sig i början omvsittet att taga ståndet och förvärfvainflytande, liksom han säkert ofta fann7sig nedstämd: af,den -myckna. småaktighet och det Tjägtande efter enskilta. orters och andra enskilta fördelar, som uppenbara sig inom vår. ståndsre resentation, och derföre med vederIT vilia. vände sio bort ifrån lumnenheten i stäl