Aftonbladet – 5 juli 1859, sida 3

och -blicken slö och stirtande, liksom dens, hvilken fått ett svårt slag på hufvädet. Har någonting händt dig, min kära gosse?, frågade han. Nej. min gode farbros, ingenting, åtminstone ingenting af stor betydenhet, svarade den förre meä en suck. Jag skall strax säga er allt, om ni tillåter mig att göra er sällskap fram till gården. Tom red fram, och hans unga-herre kastade till honom sin flämtande hästs tyglar, tog sit Mordatints arm och gick ett stycke under tystnad. Jag måste lemna er för en tid, min gode farliror,; gade han slutligen; lemmna er, tilldess jag återvuvnit det sihneslbgn jag nu förlorat. Lemna mig! utropade baronen, högst öfverraskad. Huru, Harold, hvad är detta för infall? Jag smickrade mig med att du skulle vara alltför lycklig att vilja öfvergifva ditt hem; att sedan Trelawneys ankomst till Grange landet skulle ega ett ökadt behag för digl Tala icke med mig om Grange och dess innebyggare, svarade den olyckliga älskaren med darrande läpp; mina käraste förhoppningar hafva der blifvit krossade. Isabella har gifvit mig afslag. Den hjertlösa koketten! utropade hans farbroder i vredgad ton. Säg icke ett ord af förebråelse, sir Mordaunt, afbröt Harold; hon förtjenar det icke. Ingenting kan öfverträffa den enkla uppriktighet, hvarmed hon underrättade mig att jag ej hade något att hoppas. Hon sörjde öfver den smärta detta afslag förorsakade mig, talade om vänskap och systerlig tillgifvenhet, men förklarade det vara omöjligt att hon Mgonsin kunde blifva min maka. Jag måste tala med Ned, utropade baronen; det ligger en hemlighet under allt detta.