Aftonbladet – 5 juli 1859, sida 3

lägringstillståndet; jag känner ingen skilnad till personer; jag straffar blott handling och afsigt. På det innevånarne må veta med hvem de hafva att göra förklarar jag, att enhvar kan förlita sig på mig såsom ärlig österrikare, och att jag icke tror någon bland eder. A Från Valeggio skrifves till wienertidningen aPresse.: Om de rykten, som fortfarande gå på denna lilla ort, kan man icke göra sig någon föreställning. Handelslokalerna, symnerligen bagares och slagtares, äro i ordets egentliga mening belägrade. För att förekomma alltför stora oordningar äre vid dem lik: som öfverallt i värdshusen skildtvakter utställda. Bristen på bröd var i går så stor, att icke ers herrarne i högqvarteret kunde få sig en bit sådant. Vi sågo flera af dem äta knallar och beska makroner (såkallade amaretti) till steken och stabsofficerare förvärfva sig anspråk på tacksamhet genom utdelning af stycken af körmmisbröd. Författaren af dessa rader skattade sig lycklig att af sin värdinna kunna erhålla ett stycke polenta. Med vin och kött äro värdshusen ganska väl försedda, ren den ofantliga thöngden ätande reducerar det likväl till det minsta möjliga. Man får åtnöja sig med hvad som finnes och tager sin skada igen genom Witz och munterhet. En ganska ändamålsenlig förändring har blifvit vidtagen inom österrikiska armån, i det soldaterna, genom en nyligen af kejsaren utfärdad order, befriats från skyldigheten att ära sina renslar, Dessa föras i stället på kåren åtföljande vagnar. Times korrespondent anser denna förändring ganska mycket ha bidragit till välbefinnandet och den goda stämning han fann bland trupperna i trakten af Mincio, oaktadt de, då han såg dem, hade haft att uthärda ansträngningarne under den stora reträtten genom Lombardiet. Fransmännen, berättar en korrespondent, iro mycket förargade på de österrikiska skarpkyltarne för den ihärdighet och framgång, ned hvilken de fortfarande rikta sina skott mot dem som bära epåletter. Fransmännen och sardinarne — fullföljer korrespondenten — följa förmodligen samma metod att sigta på ;fficerare; åtminstone vore det oklokt om de icke så gjorde, ty på österrikarne, som äro mera maskinmässiga och mindre litande på sig sjelfva än fransmännen, måste förlusten af deras officerare, som .under kampanjen visat stor tapperhet och sjelfuppoffring, verka högst nedslående. Om de österrikiska skyttiarne lyckas bättre än sina motståndare att nedskjuta officerare, är detta en fördel, för hvilken de endast hafva sig sjelfva och sin goda öfning att tacka, och klagomålen deröfver synas ungefärligen lika befogade som de, hvilka föras å andra sidan öfver .fransmännens benägenhet att beständigt gripa till bajor etten.? Times korrespondent omtalar följande rörande prins Napolecns mottagande i Massa: För att värdigt mottaga prinsen hade Massas borgerskap utsett en samling af 12 de vackraste unga flickor af borgarklassen, hvika, klädda i hvitt och blommor, samt prydligt upplagdt hår, skickades ut att möta prinsen ett kort stycke utom staden. Två af de vackraste fattade den segrande hjeltens, häst i tyglarne, de öfriga 10 ordnade sig i två leder på ömse sidor om honom, och beledsagad af denna förtjusande eskort fördes öfverbefälhafvaren in i staden ander en storm af bifallsrop, nog starka för att kullstörta den förfallna fästning, hvilken ännu kröner den kulle, som reser sig öfver staden. Dessa ladylika grooms ville icke åt någon annan afstå äran att hålla i prinsens tyglar och stigböglar, då han afsteg under den högå portalen till det palats, som blifvit uppbygdt af hertigliga huset Cibo. För att icke öfverträffas i belefvenhet, bjöd prins Napoleon hvar sin arm åt de tvenne flickorna, som tycktes vara de öfrigas ledarinnor, yttrade några ord till dem, och tog, under en air af fint galanteri, som stämde mycket väl öfverens med hans godmodiga utseende, vägen uppför den stora hvita marmortrappan. Då hän kommit till den dörr, som ledde till den för honom bestämda våning, vände han sig med en verkligt kejserlig bugning till den lysande församlingen, och lossande sina armar ur de två flickornas, som han hedrat med sin synnerliga uppmärksamhet, kysste han dem på kinderna, hvilka af denna hedrande utmärkelse fingo en lika flammande röd färg som prinsens kept: Men tala för all del icke om detta i Palais Royal. AMERIKA. Rörande revolutionen uti republiken Chile berättas från Newyork den 16 Juni, attinsurgenterna blifvit totalt slagna af general Vidaurri, ati en högst blodig ärabbning. Antalet döde appgick till öfver 2000 man. Vidaurris triumf var fullständig: Han tog 600 fångar och erifrade insurgenthärens hela artilleri. Derefter hade regeringens trupper intagit Caldera. fven uti republikens södra del had2 de upproriska blifvit slagna. Uti Valparaiso var handeln helt och hållet afstannad. — jr LITTERATUR. ss Tr 2427 FF; 232 HOFKFA TOC Ta