Aftonbladet – 5 juli 1859, sida 3

i der det på: vår högra flygel högg in på öster Trikiska kavalleriet. Kejsaren var midt ibland oss, än här, än der, utan att akta fiendens kulor, söm slogo ned invid honom. Hela dagen igenom uppmuntrade han oss, och det behöfde vi; ty från kl. 4 på morgotien till kl. 9 på aftonen voro vi på benen utan att äta eller dricHa. Äfven till IIndep. belge skrifves från Paris, att alla der inträffade underrättelser öfverensstämma deruti, att kejsar Napoleon i slaget vid Solferinö likasom Victor Emanel utsatte sig för personlig fara. Hans epålett skall hafva blifvit bortryckt af en kula. Den hr Larrey, som fick sin häst skjuten vid sidan af kejsaren, skall icke vara hans adjutant, utan hans lifmedikus. I detta bref heter det vidare, att kejsar Frans Joseph lemnat alla italienska och ungerska regementen, qvar på andra sidan Mincio, så att blott tyskar och slaver voro med i elden. Från Turin telegraferas den 28 Juni på aftonen följande: Gazette plemontesen meddelar rapporten om slaget vid Solferino. Den är afgifven på aftonen af bataljdagen. Natten mellan den 19 och 20 hade österrikarne utrymt sina positioner på högra Minciostranden. Kejsar Napoleon befalde sardinska armen under konungens befäl att besätta Pozzolengo ooh kringränna Peschiera, medan franska armån fattade posto vid Solferino och Cavriana: Till följd: deraf befalde konungen 1:sta och 5:te divisionierra att utsinda detachementer till anvisade ställen, och den 3:dje att marschera mot Peschiera. Österrikarne gingo emellertid den 23 och natten till den 24 Juni öfver på högra Minciostranden. Ofverlöpare uppgifva att 40,000 man marscherade mot Pozzolengo. ÅA sin sida rönte marskalk Baragtuay AHilliers oväntade svårigheter vid Solferino. Piemontesiska rekognoseörer anmälde betydliga fiendtliga stridskrafter. Medan marskalk Baraguay dHilliers gjorde under af tapperhet vid Solferiuo, nalkades fiendtliza massor Castiglione. Kejsaren fann då att han hade att göra med hela fiendtliga styrkan. Han lät general Niels och hertigens af Magenta kårer deplojera på slätten, befallde marskalk Canrobert att samla kejserliga gardet såsom reserv på höjderna och uppmanade konung Victor Emanuel att till Solferino skicka alla disponibla krafter. Konungen anbefalde generalerna Fanti och Durando att skynda till fransmännens understöd. General Fanti hade redan anbefallt den rörelse, som borde föra oss till våra allierade, då underrättelse anlände, att de rekognosceringskårer, som utsänds af 3:e och 5:e divisionerna, riskerade att blifva afskur na vid Desenzano genom en öfverlägsen styrka. H. M:t återkallade divisionen Fanti och befalde brigaden Aosta att genast begifva sig till San Martino. Samtidigt dermed framryckte marskalk Baraguay dHilliers från Solferino mot Cavriana. Konungen, som erHKöll underrå.telse att 3:e och 5:e divisionerna mötte stora svårigli ter att bemäktiga sig höjderna vid San Martin sefallde ett allmänt anfall af nämde divisioner med understöd afbrigaden Aosta och förste divisionen under ledning af general la Marmora samt brigaden Piemonte. Oaktadt orkanens häftighet marscherade general de La Marmora mot Pozzolengo från San Martino. Han angreps från Pozzolengo. Fjerde infantefiregementet och 9:de bersaglieribataljonen gjorde en vändning och återkastade fienden, medan vårt artilleri tillfogade honom störa förluster. Oaktadt det hinder, som divisionen Durando rönte. genom orkanen och vägvisarnes okunnighet, slutade 3:dje och 5:te divisionerna samt brigaden Aosta med att fördrifva fienden från hans fruktansvärda positioner och tillkämpade sig sålunda en lysande seger. Striden, som slutade i brist på ammunition, hade varat i 15 timmar och hade blifvit underhållen med hjeltemodig ståndaktighet och beundransvärd ordning. Piemontesarnes förlust uppgår till omkring 1000 döda och sårade. Fransmännen hade bemäktigat sig de höjder, der österrikarne stodo; de senare nödgades retirera på Goito sedan de blifvit besegrade på hela linien. Tillförlitliga underrättelser meddela, att 25,000 sardinare kämpade mot 50,000 österrikare, som innehade fördelaktiga positioner.n I ett annat telegram från Turin och af samma tid resumeras ungefär detsamma, hvarjemte tillägges, att österrikarne lemnade 5 kanoner i sardinarnes händer. Några dagar före Solferinoslaget hade general Cialdinis artillerk skjutit i sank ett österrikiskt armeradt ångfartyg på Gardasjön. Andra zuavregementets fana har blifvit dekorerad med hederslegionens officerskors. Regementet var i full gala; hertigen af Magenta, marskalk Mac Mahon, infann sig med sin stab, lät regementet bilda fyrkant och fanan frambäras samt höll följande tal: Soldater af 2:dra zuavregementet! Kejsaren, som vill bibehålla det gamla kejsardömets bruk, har dekreterat, att fanorna, som tillhöra regementen, hvilka utfört en eHer annan berömlig bedrift, skola dekoreras med bhederslegionen. Zuaver, I förtjenen alla en belöning, ty I hafven alla visat eder värdiga att heta fransmän; I hafven utan betänkande störtat eder på fienden. Edra förfäder, som skåda ner på er, äro stolta öfver er. Äran af Magentaslaget tillkommer er. Det 2:dra zuavregementets fana är den första i italienska armån som dekoreras. Jag är stolt öfver att det är 2:dra armekåren, som jag kommenderat, som åtnjuter en sådan ära, och jag är stolt öfver att det är I, soldater af 2:drazuavregementet, hvilkas tapperhet aldrig förnekat sig, hvarken på Krim, eller i Afrika, eller vid Magenta, som förtjenat denna heder. Men det är ieke allt, zuaver! Eder fanäå skall för framtiden bära bederslegionens ofticerskors.. Derpå framträdde Han till fanan och sade: Du det 2:drä zuavregementets örn, var stolt öfver dina soldater! I kejsarens namn och till följd af den myndighet, hvarined Han beklädt mig, gifver jag dig hederslegionens kors.n Sedan han dekorerat fanan under jublande hurrarop för kejsaren, ville han ånyo tala. men han kunde af rörelse icke finna ord, och ban utdelade derpå 5 kors och 21 medaljer åt dem; som mest utmärkt sig. Bland dem, som erhöllo medaljer, var äfven regementets marketenterska, som varit outtröttlig i att förbinda de sårade och föra dem ur elden. Sedan general Urban blifvit ut.ämnd till sommendant i Verona utfärdade ban följand proklamätion: . Det under den 30 April anbefallda belägringstillstånd för fästningen Verona har icke blifvit så iakttaget, som dess vigt kräfde. Jag förklarar alla inom Jet mig af H. M:t kejsar Frans Joseph anförtrodda fästningsområde, att jag på det strängaste fordrar,