Aftonbladet – 22 juni 1859, sida 3

; (Insändt.) Tankar om prestbriston och presternas löneförhållanden. AF CLAES JoH. LJUNGSTRÖM. (Slut från måndagsbladet.) Om presternas aflöningssätt, som ock afskräcker mången från att blifva prest, skulle vara mycketatt säga, ty det kunde behöfva att kastas i en sjudande degel för att grundligen omstöpas. Författaren, som är långt ifrån att äfven på det ringaste vara eller vilja eller kunna vara ens kannstöpare, tror sig ingalunda om att skära formen, hvari den nya gjutningen skulle göras; men han vill dock icke wunderlåta, då han fattat pennan, att, i samband med förut skrifna rader, äfven anföra sina tankari denna fråga. Det sätt, hvarpå presterna hafva sin lön, torde visserligen i förra tider haft sin lämplighet, vi vilja åtminstone icke direkte bestrida det, synnerligast som de statsklokaste af Sverges regenter, en Gustaf I och en Carl XI låtit denna qvarlefva från katolska tiden qvarstå, ehuruväl dock andra skäl än lämpligheten kunnat dertill beveka de åt alla håll klärsynta männen. För den närvarande tiden är det dock otjenligt, såsom betungande för både församlingen och presten, och, hvad beklagligare är, förargelseväckande. Det är betungande för församlingen, som, då den har en enda uppbördsstämma att besöka för att lemna sin tribut till kela rikets styrelseoch embetsmannakår, med undantag af presterna, måste till dessas aflönande infinna sig på tre eller fyra eller t. o, m. flera uppbördsstämmor. Och hvilken lön skola de lemna? Hvete, antingen det växt något eller icke; råg, antingen det växt någon eller icke; korn, antingen det växt något eller icke; hafra, antingen det växt någon eller icke, 0. s. v. — och ren och strid säd, antingen grödan lyckats eller misslygkats; sammaledes håmpa, lin, humla, antingen årgången gifvit det eller icke; ost och smör, antingen kon mjölkar eller icke; — oberäknadt qviecktionde, påskören m. m. Presten pålyser och församlingsboerna måste infinna sig, den ena gången med det ena, den andra gången med det andra. Låt vara att han väljer den härtill lämpligaste tiden, men alla kunna ändå icke för tillfallet så hafva det ati de kunna lemna dessa naturaprestanda, De, som kunna komma, få i alla fall förspilla sina dagsverken för uppbördsstämmorna, och de, som icke kunna komma, få förspillä dem vid ett annat tillfälle, eller ock får presten, ehvår den resterande träffar honom, emottaga sin rättighet, som sålunda lätteiigen kan blifva till anteckning förgäten, och vid prestens oförmodade frånfälle åter utkräfd, enär qvitto icke kunnat meddelas på landsvägen eller. dylika och andra ställen, der presten råkats och för höfligheten skullicke velat vägra deä resterande att lemnå sin skuld. Sådant har mångfaldiga gånger inträffat, Lika illa är det med påskören 9. d, vid hvars uppbärande rotmästare, sexmän, eler hvad de på olika ställen må benämnas, måste förspilla sin tid. Väl händer, att denna uppbörd sker gemensamt med någon snnan; dock icke alltid. Man besinne dock att tiden är vår dyrbaraste skatt, som icke må förslösas, en