Aftonbladet – 22 juni 1859, sida 3

i gaste. Men efter allt — denna stats exempellösa tillväxt i folkmängd och rikedom beviIsar bättre än något argument tillvaron af I ofantliga resurser och fördelar och deras gemensamma verkan för ett gemensamt mål. (Forts. följer.) (Insändt.) Af en uti Aftonbladet för den 11 dennes införd artikel inhemtas, att kanslerssekreteraren vid Upsala akademi hr riksarkivarien Nordström, i strid med kongl. förordniogen af den 30 November 1855, som, jemte det den upphäfver allt hvad förut i afseende på expeditionslösen är föreskrifvet, bestämmer lösen för från kanslersexpeditionen utfärdade fullmakter till 3 rdr riksmynt, tillåtit sig att af adjunkten Malm ström för dennes adjunktsfullmakt i s. k. kansligeböhr utkräfva icke mindre än 187 rdr 50 öre, utöfver de 150 rdr, som i allt fall böra af hr Malmström för fullmaktens biläggningskarta erläggas. . Af samma tidning erfares äfven, att hr Nordström till rättfärdigande af detta sitt förfarande anfört, det hr Malmströms uppgift, att kansligeböhr blifvit för mera än 20 år sedan afskaffad; vore oriktig, emedan denna sportelafgift endast blifvit på så sätt reglerad, att den, i stället för att kontant erläggas, blifvit lagd i charta sigillata, en reglering, som dessutom icke sträckte sig till något annat embetsverk än Kongl. Maj:ts kansli, på grund hvaraf ock hr Nordström, som af sin företrädare fått det meddelande att Canzgli Gebiihr vore vid kanslersembetet stadgad, ansett sig berättigad, att nämnde afgift fortfarande i kanslersexpeditionen uppbära. För öfrigt inhemtas af samma tidning, att hr Nordström, till bemötande af den mot honom gjörda anmärkningen att hafva i expeditionslösen för hr Malmströms adjunktsfullmakt uppburit högre summa än 1855 års expeditionstaxa medgifver, invändt, att expeditionslösen och befordringsafgift (kansligeböhr) äro tvenne skilda saker, hvilket hr Nordström sökt ådagalägga genom den försäkran, att i Kongl. Maj:ts kansli uppbäres på en gång Canzeli Gebihr i form af stämpladt papper och kontant expeditionslösen enligt 1855 års taxa. Med anledning af hvad sålunda blifvit omförmäldt, anhåller insändaren att få göra några meddelanden, hvilka upplysa huru med kansligebährens laglighet uti kanslersexpeditionen i sjelfva verket sig förhåller. I en 1720 för Kongl. Maj:ts kansli utfärdad expeditionstaxa bestämde Kongl: Maj:t att för derifrån utgående fullmakter skulle i expeditionslösen erläggas s. k. kansligebähr, motsvarande 5 4 af den lön, hvartill den utfärdade fullmakten berättigar; och genom kongl. brefvet af den 3 Dec. 1812 förhöjes denna afgift med 50 44. Begge de kongl. reskripter, som bestämde denna afgift, utvisa otvetydigt, att sporteln inskränkte sig till Kongl. Maj:ts kansli, bland hvars tjenstemän de inflytande medlen skulle utdelas. Insändaren bör likväl icke förtiga, att nämnde afgift, under en tid då embetsmännens samveten voro mera elastiska, kontrollerna mera slappa och publiciteten mera fjättrad än nu, genom missbruk, insmög sig i åtskilliga andra embetsverk, dervid den anmärkningsvärda förändringen i afseende på medlens fördelning kom att ega rum, att dessa icke, såsom i kansliet var fallet, fördelades bland verkets. tjenstemannapersonal, utan uppburos oafkortade af den, som kontrasignerat fullmakten, hvilken deremot i kansliet var den ende, som af dem ej fick del. För bedömandet af det moraliska skaplynnet hos statens embetsmän under olika tider och stats. skick är det icke utan intresse att inom administrationen följa detta missbruk i spåren och se med hvilken skygghet det anlitades innan det vågade öppet träda i dagen med sina anspråk. Kansligebuöhren utom kansliet uppbars nemligen i början och länge i all tysthet under den frivilliga och patriarkaliska formen af handtryckningar; men då dessa oftare än man önskade uteblefvo, och kontrasignenten således gick miste om en påräknad, ehuru icke i lag medgifven inkomst, -vidtogs den fintliga utvägen att i kanten på fullmakten åteckna lösesummans totalbelopp, naturligtvis med inbegrep af den icke lagliga kansligebuhbren. Sedan detta fortgått någon tid, blef man djerfvare och utförde -oförstäldt vid fullmaktens kant de olika afgiftsposterna. I stället för att kansligeböhren förut legat försigtigt bortgömd i det begagnade uttrycket: Charta sigillata och öfriga afgifter, trädde den nu fram i dagen under eget namn, och vann -derigenom det yttre skenet att vara en laglig sportel, hvars rättmätighet icke utan förnärmelse kunde ifrågasättas. Så fortgick missbruket först i mörkret och sedan i öppen dag, traditionelt omhuldadt af tjensternas innehafvare man efter man, så att slutligen allmänna meningen blef den, att kansligebähr, jemvälutom konungens kansli, icke kunde vara annat än en fnllt berättigad inkomst. Stockholms magistrat försökte till med att genom formligt beslut legalisera denna inkomst; men detta misslyckades, emedan notarien Fogelström öfver beslutet anförde besväri Svea hofrätt, som medelst laga kraftvunnet utslag upphäfde detsamma, på grund deraf, att kansligebähr icke uttn uti konungens kansli varlaglig afgift. De enda tjenstemän utom kansliet, som varit berättigade till ifrågavarande sportel, äro konsistoriernas notarier, hvilkas rätt dertill likväl inskränkte sig till fullmakter å konsistoriella pastorater. Af hvad nu anförts lärer skälet vara påtagligt dertill, att den af hr Nordström s. k. regleringen af kansligebähren icke sträckte sig utom konungens kansli. Kongl. Maj:t reglerar nemligen icke olagliga sportler; han afskaffar dem. Af det anförda lärer ock vara klart, hvarföre hr Nordström såsom kanslerssekreterare icke af ständerna erhållit någon lönetillökning i ersättning för mistade sportler. Ständerna ersätta nemligen icke olagliga sportler; sådant vore ett alltför vådligt prejudikat på samma gång som det blef en eggelse till nya missbruk. Insändaren har slutligen att yttra några ord om den gjorda uppgiften att expeditionslösen efter 1855 års expeditionstaxa uppbäres i konungens kansli jemte kansligebähr i form af stämpladt papper. Denna uppgift har beklagligen det lilla felet att icke vara saningsenlig; hvadan ock den derpå hvilande speciösa bevisningen, att befordringsafgift och expeditionslösen äro 2:ne skilda saker, faller till intet. Skulle emellertid någon fortfarande påstå, att båda dessa afgifter i kansliet samfäldt uppbäras, ber insändaren att få hänvisa honom till ett af expeditionssekreterarne Westerling och Wåhlberg i egenskap af registratorer i Kongl. Maj:ts kansli utgifvet intyg, som bestyrker insändarens påstående, att den gjorda uppgiften är oriktig. Detta intyg är att tillgå i kongl. statskontoret, dit det blifvit ingifvet af hr expeditionschefen Brandel, såsom bilaga till den förklaring han afgifvit i anledning af slottsfogden Hartmans klagomål öfver för hög kartebeläggning å dess slottsfogdefullmakt, och tillhör ett mål, som företer så egenartade episoder, att de väl vore värda att komma till allmänhetens kännedom. 5 (Insändt.)