Aftonbladet – 22 juni 1859, sida 3

annan grundfond, ganska litet värderas. — diga andra orsaker, hvarför presternas n. v. aflöningssätt är betungande för församlingarne, skulle kunna andragas; de hufvudsakligaste, och ur hvilka de flesta andra kunna härledas, äro vidrörda. Men det n. v. aflöningssättet är också för presterna sjelfva betungande. Kunde presten alltid påräkna, att så väl få på de utlysta ocH bestämda dagarne sina inkomster, som ock fullgod vara, så ginge det någorlunda an. Men så blir sällan förhållandet, åtminstone med hänsyn till förra fallet. Mången församlingsbo kan, äfven med bästa vilja, icke inbetåla enligt pålysning, och en och annan finnes onekligen, som saknar nog god vilja att lemna sådan vara, som borde lemnas. Härigenom felslå lätteligen flera af prestens ekonomiska beräkningar och han kan komma att lida brist på t.o.m. det, hvaraf han trott sig skola komma att vara i öfverflöd. Härförutan tillkommer äfven det obebagliga förhållandet, som ock ofvan antyddes, att han än vid ett, än vid ett annat tillfälle får i småportioner emottaga sin lön samt dessutom mången gång af en betalande störes, då han som bäst behöfde vara ostörd; ty icke alla förstå att välja den för presten lämpligaste tiden, äfven om de icke sökte att välja det för dem sjelfva lämpligaste tillfället. Men presten är i det grannlaga förbållandet till sin församling, att han, mer än någon annan, måste öfverse med småsaker och visa prof af beredvillighet o. 8. v. — Se vi derjemte på prestens behofver, så äro de icke mera än en annan menniskas inskränkta till blott säd och andra naturprodukter. Han behöfver penningar att genom dessa erhålla andra förnödenheter, och penningarne måste anskaffas genom realiserande af de ur församlingen erhållna sädesförråden m. m;; ban måste i viss mån drifva handel, hvilket väl egentligen för prestmannen är ett främmande yrke och för en embetsman onekligen betungande. Det betungande är dock icke förargelseväckande i och för sig, åtminstone icke alltid; men hvad som är förargelseväckande, det är äfven förderfligt — och sådant är äfven presternas n. v. aflöningssätt. — Huru mången församlingsbo klagar icke deröfver att han skall föra det eller det till presten; och huru mången prest klagar icke deröfver att han ej får hvad eller sådant, som han skall hafva! Och huru lätt uppstår icke missnöje emellan församlingsboen och presten, åhöraren och läraren, då sålunda fråga blir om mitt och ditt, denna den ömtåligaste af alla sammanlefnadens frågor. Missnöjet födes, misshällighet uppstår, tillgifvenheten och kärleken försvinna. Exemplen härpå, hämtade ej ur en sjuk inbillning, utan ur den nakna verkligheten äro visst icke sällsynta. Hvad band borde likväl sammanhålla dem, som å ena sidan skola förkunna och å andra sidan höra sig förkunnas kärlekens lära, om icke kärlekens band? Hvarföre då bibehålla förhållanden, hvilka inverka menligt på det herrligaste och skönaste, som finnes på jorden, på kärleken inbördes! Väl vore alltså om presterskapet finge sina löner på enahanda sätt som de flesta andra embetsmän, nemligen genom kontant aflöning och boställets innehafvande. Att ock presternas löner för närvarande icke äro i förhållande till deras arbete, visar sig påtägligt; ty den ene med lätt tjenstgöring har mången-gång större lön än den andre med vida besvärligare. Att slikt är en obillighet, lärer ingen kunna bestrida. För att jemna dessa förhållanden, vore ingen omöjlighet att man, åtminstone approximatift, efter folkmängd, vidsträckthet, lokal och mångfalden af göromål (såsom t. ex. i stadsförsamlingar), graderad: eller, såsom man nu kallar det, klassificerade församlingarne och bestämde olika löner för olika klasser, hvilka kunde i stället för tre blifva t. ex: tio. De nuvarande lönerna förvandlades, efter årlig eller femårs markegång i penningar, hvilka uppbures vid stämmorna som andra kronoutskyldör, summan häraf sammansloges för hela riket eller, måhända utförbarare och lättare, för hvarje stift, hvarpå den delades emellan pastorerna efter den klassens pastorat, som hvar och en innehade. Viddenna fördelning borde dock behörigt afseende fästas å godheten af hvars och ens boställe, ty dessa äro väsentligen olika och för mången är bostället en hufvuddel af lönen. -Hvarje pastorat uppskattas då till vissa points i besvärlighet med tjenstgöringen deri och följaktligen till lika många powts i lön; när då prestgården (bostället) uppskattas till så eHer så många points, biir den kontanta lönens pointsi proportion derefter, att fyllnad erhålles. (Vi tala nemigen,; i samband med föregående, blott om pastorers löner.) Antagom sålunda att ett pastorat är i den klass, som förtjenar 20 points (hvar point — 100 rdr) och bostället är appskattadt till 800 rdrs afkastning, så blir den kontanta lönen 1200 rdr ( 12 points), 0. s. v. En och annan invänder dock, att presten icke bör innehafva. boställe, emedan — — — ja, skälen hafva varit mångahanda, Härmed må vara huru som helst; men säkert är, att presten behöfver ett hem, och emellan det Kan sköter sin tjenst, sitt skrifvande, ina studier, kan han väl behöfva vara ute i den öppna naturen, som ock är en bok med både tättskrifna och innehållsrika blad, och derunder kan han vårda sitt ordbruk, ett göromål, som alltid och allestädes varit aktadt. Af bostället skulle presten hafva sin föda, af den kontanta lönen sina kläder och sitt bokförråd. Presten är dessutom inom många församlingar den ende studerade mannen; han kunde såsom sådan alltså äfven i teoretiskt, som ock i praktiskt afseende mången gång både med ord och föredöme visa sina jordbrukande församlingsboer (såsom ock nu mångestädes sker) till det för deras ekonomiska och timliga väl gagnande. Presten må gerna vara sädesman i dubbel bemärkelse; det ena upphäfver icke det ringaste det andra, så snart öfverdriftens område icke beträdes; ett område, på hvilket enhvar, som villl, kan komma, såväl utan som med boställe. Att denna sak skulle kunna, liksom de ofvan vidrörda, närmare utredas, bestämdare motiveras, det säger sig sjelft; ty dessa ämnen, prestbristen och presternas löneförhållanden, skulle kunna utvecklas till att fylla en volym, om icke flera. Författaren är icke förmäten nog att anse sig ett stort företag vuxen, har derföre biott velat lemna ett litet utkast. För den, som vill se, torde dock, han vågar hoppas det, äfven den lilla teckningen vara till något gagn; för den, som vill tillsluta ögonen, tjenar det till intet att framställa hvilket panorama som belst. Anseende hvarje redlig mans skyldigbet vara den att yttra sin åsigt i en sak som han anserv ra af vigt, och förvissad om att hans lilla broschyr är lika oförargerlig som anspråkslös, lemnar författaren den i händerna på ärade landsmän, egnar den åt så Lek som Lärd. Rättegångsoch Polissaker. Uti sjön vid Flugmötet har uppflutit liket efter ett nyfödt barn, inlindadt i trasor och förvaradt i am Ert gle Fifgttreatithällaron bots fiT due KT KR a