Aftonbladet – 22 juni 1859, sida 2

Om riksarkivarien Nordström verkligen formulerat kanslersembetets framställning så, att den blott afser förhöjning i kanslerssekreterarelönerna, men deremot icke innefattar någon begäran om förklaring på expeditionstaxan, så är förstnämnde åtgård lika fintlig som den sednare, att lägga ord in i förklaringen till justitieombudsmannen på det sätt, att denne sistnämnde skall anse att en tolkning af expeditionstaxan, med anledning af hr Malmströms klagan, blifvit begärd och utgjort hufvudsyftemålet med framställningen. Tvifvelsutan hade det varit riktigast om hr ecklesiastikministern tagit befattning med frågan om löneförhöjningen för kanslerssekreterarne, sedan hos K. M:t blifvit afgjordt på civildepartementets föredragning, huruvida äfven kanslersekreteraren Nordström är skyldig ställa sig expeditionstaxan till efterrättelse eller om han eger rättighet, att i strid med nämnde taxa till godo beräkna sig kansligebihr; ty först sedan han förklaråts oberättigad uppbära nämnde afgift, kan och bör fråga uppstå om löneförhöjning. Med den riktning, som frågan nu fått, är det klart att hr Nordström förklarade, huru han skulle af alla de personer, som erhålla fullmakter eller förordnånden af kanslersembetet, utkräfva kansligebihr, hvilken ock af dem måste erläggas, enär de äro oberättigade att uppbära dem tillkommande, så vida de icke kunna förete fullmakt å den befattning de erhållit, Skulle frågan om förhöjning i kanslerssekreterarelönen gifva anledning till en vä arrangerad träta, uti de akademiska konsistorierna, och lång tid åtgå innan den frågan blir afgjord, så vinnas derigenom två ändamål, det ena att hr Nordström uppbär kansligebihr å fullmakter och förordnanden. som under tiden utfärdas, och det andra, at hr Nordström undviker återbära hvad har utöfver föreskriften i expeditionstaxan upp: burit.