Aftonbladet – 21 juni 1859, sida 3

-Milano den 8 dennes utfärdad dagorder för ras åt Garibaldi samt ett antal officerare och -jalpjägare vid hansfrikår, guldmedaljen fö: n I militäriskt mod, emedan de gjort sig förtjent: e laf fäderneslandet och, under det de allierades ajarm ännu höll sig på defensiven, föllo öster. I rikarne i högra flanken, slogo general Urbans kår i Varese, och efter en mängd fäktninga r I banade sig väg till Como.v De förråder af lifsmedel och ammunition, tsom österrikarne qvarlemnat uti Pavia, PiatIcenza och Milano, äro så ansenliga, att de ; lallierade armterna, hvad de förra beträffar, ) hafva sitt behof fyldt för sex veckor. I Lombardiets befolkning strömmade i stora skaror att ställa sig under frihetskrigets fanor sl och ingå i den kår, som i Milano bild.s af Iden tillsatte ståthållaren, Cavaliere Vigliani. Journal -des Debats korrespondent på krigsskådeplatsen, Amede Achard, meddelar i ett I nytt bref en skildring af slagfältet vid Magenta, hvilken vi här återgifva: Milano den 7 Juni. Min herre! Föreställ er någonting som icke har ett namn på något språk, en yrsel, för hvilken diktionären saknar ord; låt denna yra öfvergå till entusiasm, uppdrif ursinnet till exaltation, leta fram allt hvad den ganaste glädje kan åstadkomma för att uttrycka de lifligaste och varmaste känslor, och ni får ett begrepp om det skådespel, som Milano i dag erbjuder. Det är icke mera en stad, det är en vulkan; det är icke mera ett utbrott af fröjd, det är en explosion. Alla gator öfverhöljda af fanor, som svaja från hvarje fönster, från hvarje balkong; öfverallt förtjusande qvinnor, som hvifta med näsdukarne, nedkasta blombuketter och slutligen, trötta vid att klappa händer och småle, med fingerspetsarne utdela hundratals kyssar , bland den hop, som brusar på gatorna och tränges omkring bataljonerha; och fram för allt denna hänryckning, som stiger öfver alla gränser, en eldsol, som öfvergöt staden med ljus; man kunde bli galen. När general Mac Mahons armåkår hade gjort sitt intåg i staden, ännu höljd med damm efter slaget vid Magenta, med sin general i spetsen, skakade en åska af fröjdeskri Lombardiets hufvudstad. Man skulle kunna säga, att den nära förqväfda staden återhemtade andan. Några timmar före denna fest, som jag en gång sett, måhända föratt aldrig mer blifva vittne till, hade jag öfverfarit Magentas slagfält. Ack! då såg jag kriget i dess mest afskräckande, segern i dess mest lysande skepnad. Jag beundrar våra soldaters heroism, blandad med det ömmaste och mest rörande medlidande. Och jag vet icke hvarföre denna scen hos mig qvarlemnat ett djupt intryck af sorgsenhet. Man böjer sig inför så mycket mod och försakelse, man känner sig lycklig öfver att räkna sådana män bland sina bröder, och mot sin vilja fäller man tårar. Jag är icke en historieskrifvare, som med strategisk noggrannhet kan beskrifva denna stora dag, som skall räknas bland våra militäriska triumfer, men jag måste dock förfulständiga den berättelse derom, som jag förut afgifvit. Den så ärofulla striden vid Buffalora var endast en förelöpare till den seger, som vanns genom bataljen vid Magenta; ni måste derföre tillåta mig att gå något tillbaka för att närmare belysa hela denna affär. Grefve Giulays armå innehade en position, hvars styrka blifvit. ytterligare ökad genom fältarbeten, som gjorde den nästan ointaglig. En lång bergsrygg, som skär Buffalorachaussen på det ställe, hvarom jag i mitt förra bref talat, försvaras af en bred och djup kanal — Naviglio grande. Från Ticino ända till den höjd, der Giulay hade sina batterier förlagda, går jernvägschaussån på ett bösshålls afstånd -till höger om landsvägen, och bildade liksom en med konst danad fästningsvall, hvars nedåt riktade eld beströk den terräng, hvilken nödvändigt måste passeras för att nå Buffalorabyn. Till höger och venster om chaussån befinna sig öfversvämmade ängar, skogsdungar, vattendrag, grafvar. Allt förenade sig för att göra denna position ointaglig. Det var emot den vinkel, hvilken bildas af bergsryggen och jernvägen, som anfallskolonnerna riktades. General Clerc anförde 3:dje grenadierregementet och zuaverna. Sex gånger tillbakadrifna och sex gånger ånyo förda i striden, lyckades det dessa tappra soldater, som decimerats af en förskräcklig cld, att besätta de höjder, bakom hvilka den stora kanalen slingrar sig fram. 1:sta och 2:dra grenadierregementena stridde på vägen och venster om densåmma, anförda af general Wimpffen. Kl. 3 trodde sig general Giulay söker om segern och skref till Verona, att franska armån icke kunnat forcera öfvergången. Han sade då nästan sannt, endast att han hade litet för brådtom, liksom fordom hans föregångare, general Melas. Och ur denna synpunkt sedd, har bataljen vid Magenta varit en andra batalj vid Marengo, hvars general Mac Mahon varit Desaix, men en på samma gång lycklig och segrande Desaix. 4 Österrikiska armens höger stödde sig på en stor bondgånåd, hvars passager skyddades af trädgårdar och grafvar; centern förskansade sig vid Magenta, hvars kyrka, klocktorn, stationsoch öfriga hus utgjorde lika så många fästningar. Venstern stod vid Buffalora. Kanallinien framför Buffalora hade ännu icke blifvit forcerad, då general Mac Mahon, hvilken hade erhållit order att bemäktiga sig Magenta till hvad pris som helst, uppträdde på stridsplatsen med divisionerna Espinasse och Motterouge. Han kom från Turbigo efter att hafva öfvergått Ticina på en båtbrygga, hvars slående icke blifvit oroadt af österrikarne. Generalen anföll beslutsamt fiendens höger, och den verkliga bataljen började. De österrikiska regementen, som försvarade bondgården, slogos med utomordentlig tapperhet, men slutligen, jagade ur sina positioner, kastades de med bajonetten tillbaka ända til Magenta, hvarest ett nytt och mera förskräckligt motstånd väntade våra soldater. Den yttersta venstern af general Mac Mahons kår, som tog österrikiska armens operationslinie i flanken, innehades af 2:dra främlingsregementet, som der förlorade sin öfverste och flera oflicerare, äfvensom turcos, hvars kompanier, löpande i elden under hurrarop, bortsopades af drufhagelskott. Våra soldaters hänförelse måste hejda sig vid en graf af jättelika dimensioner, bildad af den från jernvägen bortförda jorden, bakom hvilken den fiendtliga styrkan hopat sig i stor massa med skydd af byn. Det var. der som general Espinasse och hans adjutant stupade, General Mac Mahon, hvilken af ingenting lät afskräcka sig och som lika mycket. som den simple soldaten utsatte sig för faran, laddade sjelf jemte sin stab en kanon, samt störtade framåt; och våra bataljoner kastade sig med bajonetten midt in bland fienderna, likasom yxan hugger in i ekens kärna. Men segern var ännu oviss, då gardets voltigördivision, anförd af general Camou och lemnad till general Mac Mahons förfogande, ryckte upp i linien med stormsteg, under det att de fyra regementenas alla trummor gingo samt jägarbataljonens trumpetare blåste på en gång.