Aftonbladet – 21 juni 1859, sida 3

detta rum, att yfvas öfver polemiska triumfer; men det måste vara solklart för er alla att en simpel teorist, sådan som min pseudonyme motståndare, bör ha alltför litet hopp om framgång i striden emot en oförskräckt experimentator, en de handgripliga rönens man, sådan som jag. När Canis familiaris försäkrar att en infusion på Apoeynum eller Cynapium (den på folkspråket s. k. Hundpersiljan) icke förmår någonting på en frisk hund, då stoppar jag munnen till på honom tvärt med mumierna af icke mindre än fjorton hundar af olika ras och storlek, som alla blifvit förs beredda till mumiseringar af mi sjelf egenhändigt, genom administrering af en infusion på hundpersilja, och som nu stå i sina glasskåp i mitt dissektionsrum, till ett vedermäle inför hela den lärda verlden. Ett sorl af bifall och beundran besvarade detta tal, och följdes af klingande med glas och flaskor. Nu trodde jag vår tur vara kommen och att man hällde ut hundpersiljedroppar i glas, för att administrera åt oss; men jag irrade mig; jag märkte snart att det var doftet af äkta gammalt sherry, som ångade omkring i rummet, och att det var klingandet med vinglasen jag hade hört; herrarnes mumsande uttal röjde tillika att man tuggade på biscuit, Doktor Borax! fortsatte vår husbonde efter några minuters förlopp, med: en ton af svagt beslöjad segerfröjd. Påstår ni än att den fossila knotan här icke är qvarlefvan af en vanlig hund? Det gör jag bestämdt,, svarade doktorn. Godt! inföll vår husbonde småskrattande, jag påstår motsatsen; och hvad som vill säga mer: jag är färdig att genom omedelbar jemförelse ådagalägga fyndets egenskap af en förstenad knota antingen efter en större mops eller efter en bulldogg! I Ett nytt sorl af bifall genljöd genom rum