Aftonbladet – 21 juni 1859, sida 3

met, alltjemt beledsagadt af glasens klang och knaprandet på biscuit. : Härp, fortfor vår husbonde, med den säkra tonen af en Bosco, och klappade med handen på någonting som gaf ett ihåligt ljud. Här bar jag just ett fullvuxet exemplar af en större mops, och här, — jag hörde ett annat ihåligt ljud — har jag ett lika utsökt exemplar af en bulldogg. De muntra herrarne floekade sig kring vår husbonde, likasom till närmare granskning, och jag fann att jag af de två ihåliga ljuden hade gissat ganska riktigt att mina olyckskamrater befunno sig i samma belägenh t som jag, att de två han nämnt lågo just der vår husbonde nu stod, och att han hade framkallat de två ihåliga ljuden genom att klappa dem på magen. När de gamla herrarne tycktes hafva beskådat dem tillräckligt, ringde vår busbonde meå en liten silfverklocka, som stod på ett bord, och kammartjenaren kom in. Georg! sade husbonden med glad och vänlig ton, tag med de här två till hr James, i dissektionsrummet; han skall der preparera dem enligt min instruktion. Medan denna befallning verkställdes, återtog vår husbonde sin diskussion och sade: I afvaktan på herr James preparationer,. skola vi återkomma till frågan om hundpersiljan, mina herrar! Jag är färdig att lika åskådligt och genom talande fakta ådagalägga det oerhörda misstaget i min antagonists påstående, att ju större djuret är, ju större är dess förmåga att stå emot verkan af ifrågavarande planta. På de fjorton hundar, som jag redan underkastat experiment, har jag redan bevisat, att benämningen hundpersilja icke är blott hvad Canis familiaris och många med honom föregifva: ett tomt och betydelselöst namn på en kraftlös planta, utan att denna planta verkligen innehåller det mest vidriga och verksamma gift för allt hvad hundslägte heter.