Aftonbladet – 21 juni 1859, sida 3

san måste man göra dem: fransmännen måste eröft h I till en början jernbangården samt de bygnader, sor tillhörde den, busen, kyrkan och klockstapeln. . Kl. upphörde motståndet; segrare och besegrade kamp rade sida vid sida, lika uttröttade efter den långvs Slriga fäktningen, men österrikarne utanför de liniej -Isom de föru: innehaft. Inom österrikiska armå; s I fanns det sorhpanier, som hade endast en eller tv. mas qvar, och reg menten, som blifvit förvandlad till plutoner. Och huru många bataljoner saknad icke officerare! På samma tid som general Mac Mahon anländ till Magenta, understödde marskalk Canrobert med tv? divisioner gardesgrenadiererna, hvilka, åter gripande till offensiven, forcerade bron öfver kanalen, dödan de den soldat, som skulle spränga den i luftez. Mer likasom vid Magenta, tjehade bangården, tullhuset hvilket man igenkände på dess pelargångar, ett stor värdshus midt emot detta samt andra hus österri f karne till förskansningar. Man måste ända till sista man med våld utdrifva dem derur. KL 9 bivuake: rade våra soldater på slagfältet, herrar öfver alls positionerna; de hade inga andra framför sig är öda. För att göra sig en riktig föreställning om denna stora seger, måste man hafva vandrat omkring på slagfältet; jag betökte Buffaloras slagfält den 5 och Magentas just i dag. J veten, hvilka hinder den terräng, på hvilken gardesgrenadiererna hade att kämpa, lade i vägen för dem. Magentas terräng är öfverallt afbruten af trädgårdar, häckar, bäckar som kringflyta dem, och långa sträckor af vinranhor, hvilkas stammar och grenar äro så hopflätade med hvarandra, att man ej kan komma fram annat än genom att afbryta dem. En by betäcker med sin eld slätten bakifrån: en landtgård med ett batteri skyddar den framifrån. Det var på denna terräng man måste segra. Jag hade aldrig förut sett något slagfält; jag önskar heller icke se något mer. Bataljmålaren anordnar konstnärligt detta stridernas skådespel, der blod flyter i strömmar; han grupperar de kämpande; han förlänar rörelse och lif åt dessa dödens högtider; han lifvar anletsdragen; mån ser ingenting annat än hjeltemodets ytterliga ansträngningar, man känner deitagande endast för tapperheten. Men ett slagfält, der tystnad och ödslighet råda, det är förfärligt! Den från Ticino ledande chansse, som genom den präktiga Buffalorabron står i förbindelse med Piemont, var helt och hållet upptagen af framtågande artilleri och tross, till följd hyaraf jag nödgades följa en tvärväg, som genomskär Magenta-slagfältet i hela dess längd. Man såg fåror i marken, dem kulorna plöjt, afslagna träd, nedtrampad säd, sönderslitna kläder; intet ljud förnams från landtgårdarne. Kring åkrar, ängar och vägar lågo kringströdda hbundradetals tschakoter, kepis och patronkök, sönderslitna soldatkappor, jackor i trasor, tusentals slarfvör af uniformer, och sedan, allestädes små kullar, hvilkas rundade yta drager blicken till sig; foten stöter emot dem i hvarje minut; marken är ännu fuktig; den har här och der en färg, som man icke så lätt glömmer; fötterna af en häst framsticka ur en illa igenfylld graf; stycken af tjockt och stelnadt tyg hänga på vinrankorna. Och midt i denna ödslighet kringirra några landtmän. sökande något byte, som de uppsamla i medförda säckar. Man hade icke hunnit begrafva alla de döda. Dussintals lik lågo ännu på fältet bakom en häck. Alla hade hvita rockar och blå byxor; alla, undantagandes de, som icke hade någonting alls. Hvilka ställningar och hvilka ansigten! Plötsligt öfverraskade af döden, hade alla dessa lik ansigtena svarta som negrer. På några hade läpparno öppnats vid en sista dödsryckning; de tycktes skratta och visade sina hvita tänder. Skulle man tro dei? två qvinnor samlade mulbärsblad på detta fält. 1 närheten af tullhuset i Buffalora syntes en ofantlig hög af tornistrar, patronkök och klädespersedlar, der man fann zuavernas turban och tarbouche, tyrolarnes grönsnoddade jackor, ludna grenadörsmössor, röda byxor, blå kappor, hvita burnuser. Allt detta lemnades till sköflings, och af hvem? Man sålde till den mestbjudande all denna qvarlåtenskap, En vapenrock af hvitt kläde med blå eller orangefärgad krage, 16 sous; det är sant, der var ett häl i klädet ech der nedanför en stor brun fläck. Ett par röda ridbyxor 12 sous .. Det är bra litet, men hvad skall man göra! Ett drufhagel har slitit sönder dem! Landtfolket drog bort med alltsammans. De, som icke hade penningar, hemtade i högen. Alla renslar voro öppnade och soldatens anspråkslösa tillhörigheter strödda för vinden. Huru många bref kringströdda på marken! Inträdom i tullhuset. En mulåsna sparkar omkring sig och dör i det kabinett, der man tillförene granskade de resandes pass. Nu fanns ingenting inom dessa murar mor än litet hal Ala möbler äro till stoft, fönsterna i spillror; man går på skärfvor af speglar och fönsterrutor, I alla vrår synas sårade, sittande eller ligganude. Febersjuka skäliva under ett skärmtak, På en gård stå hundradetals ge-. vär uppradade mot väggen; huru många krökta bajonetter, huru många, som äro likasom förrostadet Fångar sluka med glupskhet en brödbit. Tullhusets och värdshusets yttermurar äro på alla sidor illa tilltygade af kulor. De påminna mig om husen uti Faubourg du Temple efter junidagarne. Genom en slump finnes en enda fönsterruta hel. Värdsbusskyl-, ten liknar en skottafla. Men detta redan så förfärliga skådespel, hvad var det emot den anblick bangården och köpingen Magenta erbjuda! Hvarje hus hade sina sårade. Stationsbygnadrrna voro bokstafligen öfverhopade deraf. Man måste se sig före, då man gick, så att man tj trampad; någon af dem på fötterna. Det fanns ej mera Pägra ledstänger i trapporna, inga dörrar, ingenting annat än nakna, med vattfärg målade väggar. Mn kan aldrig ens i arsenalerna få se sådana massor af skjutgevär hopade. De lågo i tusental utbredda på marken, En trupp voltigörer afsköt dem ajktsom de framburos. I hvarje minut anlände nya fångar i afdelningar eller en och en. Man undersökte ej eh enda källare utan att man upptäckte flera. Omkring hundra-togos i prestgården. Lancierer och jägare, som kringströfvat trakten, medföra hela skaror deraf. Nästan alla äro uthungrade. Ett rykte går att alla husen i byn äro fulla deraf. Den minsta undersökning bekräftar detta rykte. Jag såg två stycken framkrypa ur en liten skrubly under en trappa i bangärden, en böhmare och en rumän. De ha ej förtärt någonting på fyra dagar. De darra af utmatt ning och förskräckelse. De framsträcka händerna bönfallande och tro att man ämnar skjuta dem. Soldaterna skynda att gifva dem vin och bröd; de kasta sig deröfver. Vi göra en vandring genom byn, hvarest allt är oordning och förvirring. Jag går in i ett hus; eni sårad soldat väntar def på att man skall bortföra: honom; två af hans kamrater ligga döda bredvid: honom. Den ene af dem, träffad af en bajonettstöt, har slitit sönder sin skjorta för att förbinda såret; han håller ännu linneremsan mellan sina stelnade: fingrar. Ett vagntåg, draget af två lokomotiver, an-länder från Milano för att bortföra de sårade. Det; är det tredje sedan morgonen. Ett ömkligt skådespel börjar; då man utrymmer den första af salarne. Men hvad skall jag säga er om våra soldater? Dessa lejon ha blifvit barmhertighetssystrar. De satte sina fältflaskor till de besegrades läppar, degjorde allt hvad. de kunde för att trösta dem; de delade sitt bröd