Aftonbladet – 21 juni 1859, sida 3

Nytt bifallssorl och klingande med vinglasen. Låt oss förstå hvarannan tydligt, herr dok tor! inföll nu en särdeles mild gentleman, som tycktes vara sysselsatt med att teckna up) hvad som sades och passerade, till införande i någon tidskrift. Ni säger att en stor hund! ger upp andan förr än en liten, vid lika stor dos af hundpersiljan? Var det icke så? Fullkomligt! Det är hvad jag påstår., inföll doktorn, stolt; och för att utan afvikelse följa mitt helt och hållet experimentala bevisningssätt, bar jag här anskaffat en liten svartoch brunfläckig King Charles af minsta sorten, och ett stort exemplar af blandad Newfoundlandsoch vallhundsras, och min mening är att operera på begge inför edra ögon. Så förskräckt jag än var öfver min förfärliga belägenhet, kunde jag likväl icke qväfva mina betraktelser öfver vigten af noggranna distinktioner. Jag hade redan fått erfara huru fin gränslinien är emellan sjelfmord och dumdristigt löpande, i gifven lifsfara, och jag var angelägen att få veta orsaken hvarföre mina två första husbönder sakfälldes af lägen för djurplågeri, medan detta lilla kotteri af till halfs praktiklösa doktorer kunde utan all försynthet offra hunäratals. djur åt en mer eller mindre långvarig. dödskamp under de rysligaste marter, blott för några krångliga och intetsägande teoriers skull, eller för att ur qvalen tro sig kunna tyda. glädjen, ur dödsryckningarne det lefyande lifvet; eller alldeles som om någon företoge sig att plocka sönder Paganinis fiol bit för bit och sträng för sträng, och trodde sig ur de mer och mer orediga och aftynande ljuden af det sönderbristande instrumentet k na förklara de hänförande melodier, som staren förstod att framlocka derur. Detöfver--: gick allt mitt fordna menniskoförstånd ock alla reminiscenserna af mina lärda ungdoms-studier i Eton, att forska ut orsaken hvarför