Aftonbladet – 21 juni 1859, sida 3

trande ord, yttrade på et språk, som dessa krigeta offer ej förstodo, men hvilkas mening de det oaktadt uppfattade af det leende och den blick, som åtföljde dem! Huru många voltigörer har jag ej sett, som lade sin tobaksrulle i handen på en sårad -— sin tobaksrulle, hela sin skatt! Nej, man vet ej hura mycken godhet det finnes i dessa rmänners hjertan! Då passagerarevagnarne började tryta, kastade man halm på lastvagnarne, och snart höjde en grönskande paviljong sina grenar öfver detta lidandets läger. Man måste ju skydda dessa olyckliga sårade för de brännande solstrålarne. Medan en del af voltigörerna hugga grenar af träden och uppsätta dem som tak öfver de öppna vagnarne, frambära ändra ämbar med vatten, hvari de blanda bränvin och socker. De utskänka sedan deraf i koppar åt de sårade, som plågas af en olidlig törst. Andra doppa kompresser i kallt vatten och breda dem öfver ett blödande sår, som trots förbindningen ännu bränner. Ingenting uttröttar dem. De äro för österrikarne detsamma som för sina egna kamrater: Derborta plundringen, här försakelsen. Kriget innesluter allt. e Salarne utrymmas småningom. En un; kapten vid staben, hr Torden; med hvilken jag hade lyckan göra bekantskap, öfvervakade allt med ett nit, en omsorg och en verksamhet, som öfvervunno alla svårigheter vid denna svåra befattning, Då han närmade sig en österrikisk öfverste, hvilken man medförde såsom fånge, föreföll det mig som om ja såge en fransk gardeskapten helsa engelsmännen vi Fontenoy och säga: Skjuten först, mina herrar!a De franska officerarne inbjödo de österrikiske att deltaga i deras frukost. Hvilken matsedel! en bit kallt kött och bröd. Kirugerna skyndade från det ena stället till det andra med det hvita förklädet för sig. Sjukbårar anlände oafbrutet fråtr vagnarne till ambulanserna. Ack, hvilka af smärtan frampressade klagorop! huru mycken qväfd jämmer, då de krossade lemmarne, de stympade kropparne skulle lyftas! ... Blodet stelnar i ådrorna vid minnet deraf. Man lemnade. qvar dem, för hvilka det blott återstod att dö; man förde till ett skjul dem, som relan uppgifvit andan. Man hade nyss lagt en kapten på en sjukbår. Plötsligen stannade man; dödskampen började. Jag kall länge se framför mig dessa ljusa mustacher och lessa till hälften slutna ögon, med deras slocknande lick. En prest steg fram och gaf honom aflösning. Ullas hufvuden blottades på en gång; en djup tystad uppstod; presten förde hostian till den döendes äppar, som svagt rörde sig. Hans ordonnansföll på nä, drog en ring af sin herres finger, knäppte hop lans händer öfver hans bröst, och kaptenen uppgaf ndan i denna bedjande ställning. Den ofvannämnde, stabsofficerens förekommande älvilja förskaffade mig plats uti den långa konvoj, om förde så mänga sårade, och på detta sätt aninde jag till Milano. Ett ord om jättebron vid Buffslora, innan jag lömmer det. Den är hvarken förstörd eller Isterrikarne hafva försökt spränga de båda brohvalfen vid den lombardiska straaden, De lyckades enast slunga ofantliga stenblock, alla bröstvärnen och n del af vindbryggan i Ticino, men slutstenarne i valfvet stode mot. Hvalfven hafva sänkt sig, likaom den starka ryggraden på en jätte, som bär en ör tung börda, men hafva ej gifvit efter för kruets kraft. Om man har svårt att färdas, så komer man ändock fram på Buffalorabron. RYSSLAND. Rörande ryska Cppefmandragningar beättar Börsen-Halles berlinerkorrespondent, att :sta och 3:dje armekårerna sammandragas vid alisch till en styrka af 120,000 man, 2:dra ch 4:de vid Galiziens gräns samt den 5:te id gränsen af Moldau. z