Aftonbladet – 21 juni 1859, sida 2

ch rationella 1 allmänhet, som helsosint inverkat på ere vetenskaper än den, som han närmast haft aw irda, Sjelfva det faktum, hvilket Aftonbladet anir, att hans lärjungar intagit offentliga lärareplatser, dar, så vidt vi kunna förstå, för honom. Aftonbladet nför detta faktum som ett bevis på hr Boströms kadliga sidoinflytande. Vi vilja nu ej tala om den emena sinvationen, som ligger i denna tydning; vi ilja blott fråga, hvarföre ej förhållandet så gerna an vara omvändt. Just det faktum, att personer ned den förmåga, att de ansetts värdiga att bekläla dylika platser, utgått från hr Boströms skola, kulle ju lika väl kunna bevisa, att hvad han lär ej aknar allt värde. ENer kan Aftonbladet verkligen vå allvar tro på möjligheten af, att en person utan 11 förmåga, utan allt skarpsinne, en blott eftersägare f vissa osmakliga tyska doktriner, skulle kunna örmå att för en svår och abstrakt vetenskap lifva len ena omsättningen af ynglingar efter den andra ch bestämma riktningen i mäns bildning, hvilka selermera i sn offentliga verksamhet visat sig hafva påde hufvud ochhjerta på rätta stället? Universitetsläarnesinflytande kan vara stort, men det måste då uppäras af nigot utmärkt; ty erfarenheten har visat att ingdomen ganska väl vet!att skilja mellan förmågan ch medelmåttan. Och vår bildade upgdom är ej så svensk eller så förträad, att hon skulle utan ogillanle emottaga en åsigt så helt och hållet stridande not den urgarhla svenska folkfriheten samt mot det stora målet för hvarje nation, ett fritt och välordnat rättstillstånd, som Aftonbladet vill inbilla sin publik, att hr Boströms statstheori är. Hr Boströms ilosofi må vara ofullkomlig, hans statslära må lida af större eller mindre brister, sådant är menskligt; men att den ande, som fostrat dem och som utgår ifrån dem, är ofrihetens, det våga vi på det bestämdaste bestrida. Tvärtom äro båda sant liberala i högre: mening, men visserligen på ett sätt, som ej ligger inom de efemera dagopinionernas trånga gränser. Sedan vi nu gått den värde insändarens önskan till mötes medelst införande af ofvan stående apologetiska antikritik, vilja vi dertil bifoga några anmärkningar, påkallade såvik af densamma som ock genom betydelsen af den skrift, som föranledt denna polemik och som ostridigt är egnad att framkalla en mera omfattande diskussion. Den första förebråelse, som insändaren här riktat emot vår recension, är att den hvarkenm utgör en enkel anmälan, ej heller någon egentlig granskning, och att dessa båda former äro de enda, under hvilka ett vetenskapligt arbete bör kunna omnämnas. Hvad sistnämda hör utan bevis framkastade påstående angår, anmärka vi, att fall kunna gifvas — och det ifrågavarande är just ett sådant — då en skrift i hela sin tendens är af sådan art, att. andan deruti måste inför offentligheten påpekas, utan att man derföre behöfver ingå i en speciellare granskning. Att Aftonbladet, då det i afseende på professor Boströms bok hvarken nöjae sig med en enkel anmälan — ehuru: en sådan, beledsagad af åtskilliga citater, visserligen inför den tänkande allmänheten kunde ha gjort tillfyllest, och måhända i och för sig hade utgjort den skarpaste recension — ej heller inlät sig i en till alla detaljer fortsatt granskning, lärer väl i sjelfva sakens natur finna sitt fulla berättigande. Att vi benämnt afhandlingen, såsom i saknad af egentlig bevisning, dogmatiserande, synes ha mycket stött insändaren, ehuru denna brist i sjelfva förordet omnämnes och förklaras; en förklaring, som äfven af oss blifvit samvetsgrannt meddelad. En bevisning vill ins. finna i de särskilta satsernas ytterst 1ogiska förbindande, den ena med den andra. Utan att häröfver nu inlåta oss i någon polemik, och utan att vilja förneka den frändskap som hr Boströms satser sinsemellan kunna ega, vilja vi här blott fästa uppmärksamheten på att, då ett statsrättligt arbete lemnas i alk. mänhetens händer, denna för satser så ana som de ifrågavarande bar rätt att frördra en bevisning utöfver det inbördes Jögiska sammanhangets, I sitt försvar för den af oss bestridda satsen, att den positiva lagen är monarkens oftentliga vilja, har ins. behagat lägga oss i munnen, att rätt skulle vara identiskt med historisk sed, och på grund af detta förmenande omedelbart förklarat oss tillhöra samma skola Isom hrr Savigny, Stahl o. s. v. Någonting d dylikt ha vi aldrig sagt, och våra ord ha ej kunnat så förstås, enär vi talat om den positiva lagen såsom ett uttryck af rätt och T historisk sed, Detta och vill ins. visserliIgen förklara vara en blunder, under förme-Å nande att lagen ej kan vara ett uttryek af I båda, såsom från hvarandra skilda,; men ;Jom de positiva lagar folken gifvit sig, icke ; kunna betraktas annorlunda än såsom ett utI tryck af hvad de anse rätt vara. och då denna -l uppfattning visserligen icke alltid öfverenssl stämmer med hvarken den rena rättsiden eller ?I de lärdas definitioner, måste häraf naturligtPå vis följa, att mycket af hvad man kallat sed H ingår och måste ingå uti lagstiftningen, hvila t) ket ganska väl kan sammanbestå med rättsa I begreppen, så länge det ej befinner sig i ers känd motsats till dessa. Att deremot, såsom prof. Boström och hans insändare, söka göra positiv lag till ingenting annat än monarkens offentliga vilja, och att till stöd för detta på. stående liksom för det dermed sammanbän. gande, att folket icke skulle ega-någon del i lagstiftningen, helt enkelt förklara, att den egentliga lagstiftningen först med sanktionerandet tager sin början, och så fortsättes med och genom upprätthållandet — detta är en dlunder, hvilken, den må utstyras med så lärda termer som helst, svårligen lärer kunna af svenska folket eller något annat folk med konstitutionelt statsskick antagas såsom läronorm. Det: här gjorda försöket att förvandla rätten till veto — ett prerogativ, som i de äldsta, mest utbildade och bäst styrda konstitutionella stater nästan aldrig begagnas — till en egentlig och uteslutande lagstiftningsmakt;