Aftonbladet – 21 juni 1859, sida 2

gande nöd, såsom här, till svepskäl. Medan min menniskonatur anställde dessa betraktelser, drog min hund-instinkt vård om min stackars lekamen; jag skrek och tjöt 211t hvad hals och lungor förmådde. Ksrlen försökte väl i början att tysta mig, genom att klämma ihoj nosen på mig; men jag skaffade honom så mycket att göra med blotta bestyret att hålla mig fast, att han måste släppa nosen och lemna mig frihet att tjuta bästjag ville. Just då den svarta hexan tyckte mig vara i en passande ställning för hennes knif, rycktes dörren upp och flera unga karlar rusade in i stugan, medan en hel bop andra stannade utanföre. Käringen släppte Tndven och mannen ere mig, för att sjelf göra front emot de objudna gästerna. Det var ett sällskap bolaniserande studenter, utrustade med blecklådor och stålskodda rotgräfningskäppar; en hel liten armå med sköldar och spjut. De voro på återväg till London mot natten, och råkade tåga förbi zigenarhybblet i detsamma jag tjöt som värst. Karlen och qvinnan föregåfvo åtskilligt till sitt urskuldande; men det hjelpte icke; de togos med af mina befriare och aflemnades vid ett polisvaktkontor, att ansvara för djurplågeri. Inställda för polisen följande morgon, dömdes de till en månads strängt fångarbete, med allmänt bifall af åhörarepubliken;. och jag kom undan än en gång, för att söka min lycka på annat håll. Gårdagens äfventyr hade varnat mig för besök i trakterna straxt utom förstäderna; mot landsbygden ännu längre bort hyste jag, till följd af äldre erfarenhet, visst icke mindre betänkligheter; mitt beslut denna gången blef derföre att söka upp sjelfva medelpunkten i den stora staden. Jag hade icke hunnit långt i denna riktning, innan jag kom in i en rymlig. park; med väl klädda ladies och gentlemen, uppvaktade af betjening i livrå och följda af präktiga spann med dyrbara vagnar; kort sagdt personer med alla tecken till rikedom och rang. Emellertid begynte jag åter plågas af hungern, som kom på mig med förfärande regelbundenhet; och som jag icke