Aftonbladet – 21 juni 1859, sida 2

ännå opposition mellan regering och folk såsom det joc ormala, samt att han förnekar nyttan äfven förrefle eringen af den meningsskilnad, som inom folkför;-vå amlingens debatter g fver sig tillkänna. Det senare fö r rent af falskt; br Boström påpekar uttryckligen Ita enna nytta (S 162). Det förra beror på en begrepps-) a örvirring. Hr Boström, liksom väl hvarje tänkande nenniska, anser icke folkrepresentationen vara till ör att sätta sig mot regeringen, utan för att bevaka olkets rättigheter — ett bevakande, som endast i jet fallet behöfver blifva något mot regeringen fiendtigt, att regeringen på något sätt åsyftar attkränka lem, men som i andra fall ju alltför väl kan tänkas om ett fredligt och således icke oppositionelt. Ett sådant misstag har äfven blifvit begånget, då rr Boströms yttrande, att den rena eller rationela inskränkta. monarkien, är statens idealformn, besagnats, för att förklara honom för en försvarare af nväldet. För hvar och en, som läst boken, behöfva i ej påpeka, för det första att uttrycket den ratiowela oinskränkta, monarkiem ej betyder, att den oinkränkta monarkien är mera rationel eller förnuftig in den inskränkte, utan att denna term begagnas i notsats till termen den empiriska oinskränkta monarkien eller den monarki, der monarken såsom rättssrund för sin makt åberopar endast ett historiskt aktum (arf, eröfring 0. s. v.); för det andra att den vinskränkte monarken enligt hr Boström ej har en enda verklig rättighet utöfver den inskränkte monarken, och att han således endast genom missbruk af sin makt kan kränka folkets rättigheter. Då nu missbruk ej kunna begås af ,idealiska personer, så är det tydligt, att den rationela oinskränkta monarkien — således enligt hr Boström ( 150) uttryckligen icke den patriarkaliska, ieke den hierarkiska, icke den militäriska — med en fullkomlig monark och fullkomlige embetsmän icke skulle behöfva en folkrepresentation, lika litet som man i det rike, der Gud är monark, behöfver tala om något bevakande af rättigheter mot monarken. Men nu finnes ingen fullkomlig menniska, och monarken är en menniska; derföre förklaras det uttryckligen vara det enda riktiga och rättsenliga, att folket genom sin representation bevakar sina rättigheter mot hvem det vara må, således ock mot monarken. Att Aftonbladet kunnat förblanda den sålunda af hr Boström fordrade statsformen på det ena stället med den patriarkaliska statsformen, hvilken, såsom bekant, ej vet af någon folkrepresentation, på det andra med den hierarkiska, de Maistres ideal, kan blott — då vi ej vilja förutsätta afsigtlig förvrängning — förklaras genom fullkomlig okunnighet om hvad som menas med de nämnda statsformerna. Aftonbladsförfattaren känner tydligen lika litet de Maistre, som han begripit Boström. Blotta stilen, blott den förmenta bevisningens form uti, likasom tidsomständigheterna vid och anledningarne till de Maistres skrifter äro till den grad olika mot hr Boströms, att man ej behöfver känna någondera i grund, utan endast behöfver ega vanlig litterär takt, för att ej göra en så grof förblandning, som den Aftonbladet här låtit komma sig till last, Samma nonchalance möter oss ändtligen I Aftonbladets anfall på hr Boströms representationsoch skatte-lära. Vi upprepa, hvad vi sagt förut: vi uppträda härstädes hvarken för eller mot hr Boströms satser; vi blott uppträda mot ett anfall på dem, som saknar hvarje skymt af skäl och bevis. Att hr B:s åsigt om folkrepresentationen icke är öfverensstämmande med Aftonbladets åsigt derom, det visste troligen han, liksom en stor del af den svenska allmänheten förut. Denna behöfde icke underrättas af Aftonbladet. Hvad man ville se i Aftonbladet, var något slags försök till vederläggning af den misshagliga läran, hvilken åter ej kunde åstadkommas utan genom att ådagalägga falskheten af den nya och för hr Boström egna bestämningen af begreppet reprosentation först och främst samt vidare af begreppet folk såsom ett organiskt helt. Men en dylik kritik söker man i Aftonbladet förgäfves. Man finner der blott ett omtalande af resultatet af hr Boströms bevisning samt ett förklarande, att detta resultat är falskt; — preterea censeg... Likaså förhåller det sig med Aftonbladets anmärkningar mot hr Boströms skättetheori. Äfven här behandlas hr Boström som om han skrifvit en vanlig tidningsartikel, och det förutsättes ej ens, att hans åsigt har något slags skäl för sig. Utan atc känna rättsläran, lär väl dock Aftonbladsförfattaren veta, att begreppet egendom är ett af denna vetenskaps vigtigaste begrepp. Han har väl hört talas om stri-. diga åsigter äfven i afseende på detta begrepps betydelse; åtminstone om speialismens och kommunismens åsigter har han väl Hört något förljudas. Nåväl; huru käh han då på fullt allvar tro, att en man, som i 30 år varit universitetslärare i den filosofiska rättsvetenskapen, ej skulle tänkt mera öfver ett för denna vetenskap så vigtigt begrepp, än att hans åsigter om skatter blott skulle vara ett genljud af en konservativ partiorgan, för öfrigt utan allt samband med filosofiska principer. Troligen anser Aftonbladet i likhet med oss, att så väl staten som presteståndet med rätt uttaga vissa medel ipenningar och varor af folkets eller kommunens medlemmar. Känner nu, fråga vi, Aftonbladet något annat sätt, genom hvilket eit dylikt uttagande kan vara rättsligt, än antingen fritt åtagande (jus ad rem) eller och den uttagandes egendomsrätt öfver. det uttagna (jus in re)? Den filosofiska civilrätten känner intet tredje sätt, lika litet som den romerska eller någon annan positiv rätt. Kan nu en statslärare ej gå in på, att samhället är gruadadt på kontrakt — och att alla jura ad rem uppstå genom kontrakt, hör, såsom bekant, till rättslärans abe —, så återstår blott, att kalla samhällets rätt att från de fysiska personerna uttaga de för dess bestånd nödiga medel för egendomsrätt. Det är mer än en gång fallet, att satser ur vetenskapen förefalla orimliga för sens commun. Det kan nu icke nndvikas. Det är deremot något, som åtminstone bör kunna undvikas, att sens commun sätter sig up till doms öfver vetenskapen utan minsta aning om hans fordringar och alla de svårigheter, hvilka der grundliga förskningen är underkastad, men hvilka dej lätta tidningsresonnementet far öfver i sin ytligs färd. Vetenskapen begär icke att blifva begripen af alla men han begär, att ingen annan må uppsätta sig til doms öfver honom än dena, som förut underkasta sig det arbetet ait söka begripa honom. Vi klag: icke öfver, att hr Boströms bok blifvit gjord till fö remål för klander; och vi äro öfvertygade, att h Boström sjelf, lika litet som någon annan vetenskaps man, anser sina satser för ofelbara. Men vi anklag: författaren af Aftonbladets anmälan för lättsinne derföre att han sätt sig ned ätt bedöma ett arbete somm han tydligen ej förstått, kanske aldrig fullstän digt genomläst. — Man kan anmärka, att dylikt oft händer i en tidning och måhända ej ens alltid ka undvikas. Detta är utan tvifvel illa, ja mycket ill Men särskilt svårt är det, då det träffar en såda man som hr Boström; ty då hafva större skäl ä vänligt förefunnits att låta tanken gå före pennar Br Boströms verksäåmhet har nemligen varit af de art, att han förtienat tacksamhet, och ej misskär nande. Få personer på hans plats hafva verkat s mycket som han. Filosofiens studium, vid hans til trädande af professorsplatsen helt och hållet ilägei vall, har han uppryckt, på samma gång han för vetenskapen sjelf framåt, fvarjomte han fostrat et tresse ej blott för -spekulationen, utan för det ideel NS bidrag oh or; Be Km kk a lö Rå KFÖ Et fö br a