Aftonbladet – 21 juni 1859, sida 2

r allt vetenskapligt värde, äro vi de förste att erinna. Men man skall hafva högst besynnerliga rdringar på filosofisk bevisning, för att kunna påstå, t all dylik saknas i hr Boströms afhandling. Eller ola bevisen nödvändigt uppställas i Euklideisk form, som Wolff älskade att göra, eller kanske till och ed i utförda syllogismer, för att märkas? Vi yttra s icke om bevisningens halt, lika litet som om satrnas; men vi trotsa Aftonbladet att kunna nämna s något nyare statsrättsligt arbete, hvars särskilta tser mera logiskt — om ock visserligen ofta mera förligt och ordrikt — förbindas med hvarandra än r Boströms. Men just i denna logiskagförbindning ellan satserna ligger, såsom bör vara bekant, hufidbevisningen inom en filosofisk afhandling; hennes örsta satser må nu, allt efter ämnets plats i systeet, vara mef eller mindre lemmatiska. Ur detta förbiseende af bevisningen hafva nu de esta af Aftonbladets, som vi älska tro; ofrivilliga isstag berott. Vi skola så kort som möjligt söka ppvisa det för hvärtdera särskilt. Den första af Aftonbladet såsom orimlig påpekade atsen rör den positiva lagen, hvilken enligt hr Botröm är monarkens offentliga vilja,, då han dock, renar Aftonbladet, är sett uttryck af rätt och histoisk sed., och om af lagstiftarens vilja, naturligtvis j blott af monarkens, utan äfven af folkets. Anvärkningen är ofantligt lätt att göra och låter proabel nog i en tidning; men filosofien får såsom veenskap ej taga saken så lätt. Det är visserligen ej vårt att säga, att lagen är ett uttryck af rätten; ågot svårare torde det falla sig att svara på fråan, hvad då egentligen rätt är; och utan detta svar afva vi ej. vunnit mer än ett ord. Utan tvifvel mear Aftonbladet rätten vara den historiska seden ty soch der är väl en blunder, då naturligtvis lagen j kan vara uttryck af båda, såsom från hvarandra kilda); och Aftonbladet har dermed angifvit en åsigt m rättens väsende, som haft ganska aktningsvärda örsvarare inom Vetenskapen, nemligen den s, k. hi toriska skolan (Savigny m. fl.), hvilken under reakionen efter franska revolutionen utbildade sig, och ill hvilken just denne Stahl med gelikar höra, hvilas själsfrände hr Boström pästås vara. Det är otroigt, i hvilket kompliceradt system af förvillelser man can inveckla sig, när man företager sig att tala i imnen, som man icke förstår. Så är nu inom denna enda mening i Aftonbladet ej blott rätten,, d. v. s. den rationela, den ostiftade lagen, förblandad med den positiva, d. v. s. den i tiden stiftade och således väl af en lagstiftare stiftade lagen, den enda, om hvilken hr Boström på det klandrade stället talar; utan äfven en åsigt om rötten förklarad för den riktiga, hvilken hos nästan alla sina vetenskapligt bildade förfäktare enligt konseqvensens egen makt ledt till en så reaktionär statslära, att Aftonbladet sjeli anser sig hafva gjort ett godt fynd, då det med henne jemför Boströms. Hvad hufvudsaken eller den klandrade åsigten angår, så behöfva vi blott erinra om, att en lag ej kan stiftas, d. v. 8 i tider beslutas och fastställas, utap en vilja (denna må nu vara fleres!eller en endes, förnuftig eller oförnuftig), som fattar detta beslut, och som ser till, att det efterlefves. En positiv lag, som ej behöfver efterlefvas, är ingen lag. Men åtminstone hittills har det alltid ansetts vara regeringens istaten pligt som rät tighet att se till, att lagarne efterlefvas; Hvarföre det också ej ansetts vara hågon orimlighet att påstå, att der ingen regering finnes, der finnes ej heller någov (då för tillfället gällande) positiv lag. Att regeringen åter i monarkien är monarken, är något, som åtminstone ej strider mot den svenska statsförfattningen, då det tvärtom, såsom bekant, af henne uttryckligen utsåges (R. F. 4). Och hr Boström har särskilt genom kursivering af ordet offentlig Väl skilt monarkens åtgärder såsom monark (således ock såsom lagstiftare för staten) från de åtgärder, hvilka han såsom enskilt person må företaga; och han har ingenstädes förklarat de senare utgöra några lagar för staten. Hvilken åter formen för den offentliga viljans verksamhet bör vara, det har han i läran om den konstitutionella monarkien och särskilt genom s:n lära om folkets absoluta veto samt om ministrarnes ej blott juridiska (såsom enligt vår författning), utan ock ministeriella ansvarighet sökt bestämma. Hvad ändtligen folkets deltagande i lagstiftningen angår, så har hr Boström ej velat inskränka detsamma inom trängre gränser än dem det för närvarande i I Sverge faktiskt har, Det är visserligen sant, att hr Boström uttryckligen förklarar monarken ensam böra vara statens lagstiftare (vi erinra, att här alltid är fråga om de positiva lagarne, och att således monarken aldrig förblandas med prätten), samt att folket förklaras hvarken hafva deli lagstiftningen för staten eller ens vara någon statsmakt alls. Detär derföre ofantligt lätt för den, som bläddrar här och deri lir Boströms bok, utan att bekymra sig om att genomläsa och framför allt genomtänka henne, att finna ämnen till förkättrande. Hr Boström är filosof; och filosofien kan icke alltid upptaga orden ur det allmänna språkbruket, sådana fa der gå och gälla som uttryck för mer elter mindre orediga föreställningar. Han måste, innan han använder dem såsom vetenskapliga termer, fgifva dem bestämning; de måste för honom uppbära , klara och utredda begrepp. En dylik utredning har hr Boström företagit sig, utom med många andra I begrepp, äfven med begreppen lag och lagstiftning, tvenne hufvudbegrepp för all praktisk filosofi, för sedeläran lika väl som för rättsläran. Denna utredning må nu vara riktig eller ej — derom tala vi, liksom i hela denna uppsats, alls icke — så har af henne emellertid berott) den betydelse hr Boström i sina vetenskapliga framställningar gifver dessa termer. Man må bu, om man så vill och kan, kriticera hr Boströms terminologi; dertill är man naturligtvis berättigad. Men man har ej rätt att åt sin motståndares termer gifva en annan betydelse, än han sjelt gifver dem, och så på den räkningen förkättra hans satser. N4 är det dock tydligt (se t. ex. 4 52 samt tj utförligare den redan för 14 år sedan utgifna skriften Om lag och lagstifthing,), att hr Boström från begreppet lagstiftning utesluter alla de moment (uppsättande, föreslående, diskuterande, medgifvande af alla dervid intresserade o. sg. v.), hvilka enligt den vanliga uppfattningen höra till lagstiftningen, men ligga före den s. k. sanktioneringen, med hvilken hr I Boström af skäl, som isynnerhet i sedeläran kunna göras rätt tydliga, anser den egentliga lagstiftningen I börja. Men samtliga de så återstående momenten af a I hvad man vanligen kallarlagstiftning, nemligen sank; I tioneringen af lagen, lagens förkunnande för dem, r I som hafva att utföra honom, samt det fortfarande upprätthållandet åf lagen såsom gällande, just dessa h l äro enligt vär statsförfattning och för öfrigt i all t I monarki regeringsåtgärder, d. v. s. utgöra en väsentsllig del af monarkens offentliga verksamhet, Då hr ej Boström förklarar folkrepresentationen ej vara någon e I lagstiftande makt för staten, så inhebär denna sats a I således icke något mot vår statsförfattning eller folkn r a t friheten i allmänhet stridande. Skaäletändtligen, hvarföre hr Boström anser uttrycket sstatsmakt olämpligt för folket och dess representation, är så utförligt framstäldt i 6 kapitlet, att derom intet här bes höfver ordas: al Så förhåller det sig med denna, utan tvifvel den 1, I vigtigaste af Aftonbladets anmärkningar. Hon har ej visat sig helt och bållet bero på ett af boken sjelf afej föranledt missförstånd af lir Boströms mening. ij Samma förhållande är, det ock med de flesta af de d föfriga anmärkningarne, Så är det t. ex. med an-! märkningen mot hr B., derföre att han ej vill erEm REINE NI mio ifvev rovtven Eitan. all harmhertiohet—