Aftonbladet – 21 juni 1859, sida 2

brådmogna hamnbusar, gårdens stolthet, fram mig till en strid på vad dem emellan, medan föräldrarne stodo skrattande omkring, innerligt belåtna med de lofvande anlagen hos deras förhoppningsfulla afkomlingar. I själ och hjerta kunde saken likväl ej gräma mig; ty jag mindes ännu så lifligt, huru min far en gång vinkade mig till sig i trädgården, när jag var en liten rosenkindad gosse om fyra fem år, och visade mig huru jag skulle lossa en bössa som han hade fästat i en häck, så att skottet skulle träffa en liten sparf, som satt qvittrande på andra sidan häcken; jag mindes mycket väl hurumitt lilla pekfinger tog på trycket, och huru hagelsvärmen slet den arma sparfven i hundra bitar. När qvarterets polisvakt emellanåt kom upp till vår fyrkept i återvändsgränden, plägade han göra ett hastigt slut på våra Kundstrider; men så godtycklig denna den offentliga myndighbetens mellankomst i våra tidsfördrif än var, så föreföll det mig ändå, som om den icke skulle Varit oäfven i en stor del af hela landets jagtparker. Någon gång besöktes vår fyrkant af förnäma damer, som hörde till välgörenhetsföreningarne och konvojerades af förnäma herrar; meningen var att beskåda det lägre folkets tillhåll och seder, och kunna afge berättelse derom vid nästa välgörenhetsmöte, Naturligtvis häpnade de öfver våra råa och grymma tidsfördrif; men en lady, som mest högljudt betygade sin fasa öfver vår förnedring, kände jag igen, och: fann att hon hade glömt när hon en gång stått med sin gr och helt förtjust betraktat huru ina gräfsvinshundar plockade fram, bit för bit, en stark gräfling ur sin håla. En morgon hände sig att min husbonde, antingen okunnig om lagen emot djurplågeri, eller glömsk deraf, spände mig sjelf för kärran, som den gången var ovanligt tungt lastad. Jag hade ibland förut fått hjelpa till på samma sätt, men hade ingenting mindre än håg för detta extraarbete. Jag blef istadig och ville icke dra; och min husbonde blef så förtretad, att han tog sin knölpåk och drog