Aftonbladet – 20 juni 1859, sida 3

Joch pastor. Låtom oss då betrakta något litet dessa olika meningar! Å Bidrag af staten vore det bästa och, att vi må nyttja det ordet, minst förargelseväckande; men staten är öfverlupen af bidragssökande, och dess medel kunna bättre användas än till upphjelpande af komministrarnes löner, nemligen så länge annan ändamålsenligare utväg till detta upphjelpande finnes; och bidrag af staten, hvad är det annat än bidrag af församlingarne? Skilnaden ligger blott i namnet och formen, ty staten utgöres ju af församlingarne i riket. Bidrag af församlingarne såsom sådana torde väl vara det allra minst lämpliga. De anse sig hafva nog tunga af presterna som det redan är, såsom ock presternas löner ur och af församlingarne äro de minst populära af alla gärder. Skulle då dessa gärder ökas, så uppkomme ett förökadt obehag, och följderna deraf skulle ej blott i första rummet drabba presterna, men, hvad värre är, dernäst det embete de innehafva, hvilket vore ännu farligare och förderfligare. Bidrag af pastorerna torde under förhandenvarande samhällsformer och kyrkliga förhållanden vara rent af en omöjlighet att realisera, åtminstone aldrig i den mån att ändamålet vunnes. Och skulle det också delvis kunna genomdrifvas, så torde det lätteligenmedföra vådan af söndring och ett spändt förhållande emellan församlingens presterskap, åtminstone innan flera tiotal af år hunnit göra saken till en vana. Sådana nu förhållandena äro, torde ock många kyrkoherdar hafva föga att dela med sig; ej derföre att de hafva små inkomster, utan derföre att de, då de ändtligen få pastorat, merändels äro, genom de eländiga lönerna under sina yngre prestår, skuldsatta och väl behöfva sina pa storsirkomster för att möjligen kunna reparera sina affärer och gå urtiden med åtminstone den tillfredsställelsen, att ingen öfver deras stoft uttalar ordet: bedragare. Mången af dem måste ändå lemna verlden med kreditorer efter sig samt enka och barn, som få gå ifrån det innebafda hemmet, som sparfven från äxet. I samma mån, som nu vidrörda sätten för bidrag till löneförhöjning åt komministrarne hvar för sig torde vara mindre lämpliga, i samma mån torde de äfven vara det, om de sammanslås. Komministrarnes lönevilkor är dock ett stort ondt ibland presterskapet, och detta onda måste botas, om ett sundt och godt tillstånd skall inträda; det måste fullkomligt botas, det måste alldeles bortskäras såsom en kräftskada, om tillfrisknande och förnyade krafter skola vinnas; hvarken den ena eller den andra salvan eller plåsterlappen duger, ty sådant tjenar. blott att förlänga plågan. Författaren har sin mening, liksom -andra, och hans vore den, att man rentaf afskaffade alla komministrar, så blefve aldrig vidare något tal om eller någon sorg öfver deras lönevilkor. Afskaffa alla komministrar!... Ja! Man berättar om konung Gustaf I!I, att han vid något tillfälle yttrade: jag skall göra hvarje svensk man till adelsman .... Här vinna hans ord sin tillämpning. Gör alla komministrar till kyrkoherdar, och bekymren äro slut. Så radikalt som detta än synes, torde det dock lätteligen kunna genomdrifvas. En ringa början härtill är också allaredan gjord, nemligen der, hvarest man delat pastoraterna. Och hvarje pastorat, der pastor med en komminister eller flera finnes, torde likaledes kunna delas dem emellan, i den ordning, som vid redan verkställda delningar blifvit iakttagen; och mer än en fördel skulle härigenom vinnas — fördel för presterna, fördel för församligarne. Alla presterna skulle blifva burgna och alla församlingarne bättre vårdade, — och hvarken stat eller församling eller pastor, såsom sådan, behöfva lemna bidrag till komministrarnes förhöjda löner. Presterskapet har också redan tillräckliga anslag). till samtliga dess ledamöters tarfliga utkomst. Vi vilja här icke tala om det egentligen högre presterskapet, eller om hvad det innehafver, ty sådant är icke föremålet för denna afhandling; och flera äfven af dem torde icke hafva mera än som efter deras lefnadsförhållanden och vedertagna samhällsbruk tarf. vas, hvilket bäst deraf bevisas, att man kunnat utbyta biskopskräcklan emot herdestafven, ehuru ock biskopsstolar gifvas, som lemna sina innehafvare långt utöfver hvad de behöfva. Men det finnes tillgång i förhandenvarande: pastorsoch komministers-inkomster, endast: de blefve ordnade på annat sätt än de ställdes på 1600-talet. Antagom att pastor har en inkomst på 2,100 rdr och komminister 460 rdr (antagandet är grundadt på ett öfverslag af taxeringsuppgifterna af pastorers och komministrars löner åren 1849—1853 inom Skara stift, ehuru dessa uppgifter ingalunda öfverensstämma med öfriga uppgifter om boställen m. m., som finnas i samma stifts matrikel, der berörde uppgifter förekomma och visa pastorernas inkomster betydligt större). Att pastor är burgen med sina 2,100 rdr, är lika påtagligt, som att komminister icke är det med sina 460 rdr, huru han än följer det gamla goda rådet att rätta munnen efter matsäcken. Meningen kan väl ändå aldrig på allvar vara den, att den ene presten skall vara i goda omständigheter och den andre lida nöd, utan begge böra väl hafva dagligt bröd. Hvarföre då gifva tunnare kaka åt den ene än åt den andre? De hafva ju begge samma menskliga behofver, begge hafva ofta familj, begge hafva ofta samma kunskapsmått, begge hafva lika tjenstgöring, med undantag af pastoralvården, hvartill dock ej behöfves högre kunskapsmått än en smula kyrkolagfarenhet och någorlunda skrifoch räknekunnighet, så pass ungefär, som numera kan inhemtasien ordentligt skött folkskola, och hvarföre, då den skötes af en dock ansvarig vikarie, ej betalas mera än 50 rdr, hvilket allt vi dock säga med villigt erkännande deraf, att pastoralvården, om den ej med lamhet skall skötas, väl kräfver sin man, i hvilket erkännande vi ock hafva ett stöd för vårt påstående om delning af pastoraterna, såsom nedan skall visas. Dela derföre totalsumman af-pastors och kmministers inkomster (2,100 1 460:2,560 rdr) dem emellan, och hvardera får 1,280 rdr, hvarjemte man ock dele deras göromål och anvise hvardera sin verknoingskrets, Skulle någon ringa olikhet i verkningskrets och göromål uppstå, hvilket naturligtvis nästan öfverallt måste ega rum, så dela lönen derefter; skiljaktigheten blir öfver hufvud taget oväsentiig och inverkar åtminstone icke på någonderas burgenhet. Båda få emellertid sin sparsamma utkomst och den vinnes då tidigare, så att presten undviker att i långa och många år täras af oroande brödbekymmer; han får sitt bröd också ej blott medan han ännu orkar äta det, utan ock medan han ännu har kraft att arbeta för det. Alla prestens arbetskräfter komme sålunda i tid, och medan de finnas, församlingarne till godo, hvilket vore en oberäknelig vinst för dessa. Det sades ofvanföre att pastoralvården väl kräfver sin man; och hvar och en inser att den gör det mera nu än förr. En del pästorater, ja många ibland dem äro verkligen för stora att skötas af en man, särdeles en ålderstigen, och detta isynnerhet i en tid som denna, då pastors bestyr oupphörligen växa. Påtagligt är äfven, midtunder det vi aktningsfullt blotta vårt hufvud för de åldriga männen, att de yngre krafterna kunna mera gagna, än de af åren utmattade och förlamade. Men sådana som prestbefordringsvägarne nu äro, så få pastoraten i de allra flesta fall till vårdare män, som äro långt i lefnadens senhöst, som ofta rt lek JA bk Vr nr KD a RR 4 ÖN kan oh 4 ot ne FR rt ALA EN ARR