Aftonbladet – 18 juni 1859, sida 3

rättade 1 de båda utskrifna landskontorsoch kammarrättsexemplaren, kupde qvarstå orättadt och således förvillande i kyrkstolen. Den underrättade hvarken vice pastorn eller mig, tillträdaren, om 5ndringen. Detta var af landskontoret ett fel, ja ett embetsfel, som blef skulden dertill, att jag följande året både föll i-en nästan oundviklig snara och sattes i en ledsam mellanhand. Ett embetsverk eger alldeles icke att på egen hand ändra eller rätta en till detsamma ingifven offentlig räkning, den må vara felaktig eller icke. Det eger att dervid skrifva anmärkningar, som Kunna leda till rättelse, men icke att rätta sjelft. Hade landskontoret fullgjort denna sin skyldighet, såsom det bordt, och, i stället för att ändra siffrorna, skrifvit den anmärkningen, att utgående balansen i 1852 års räkenskap var orät summerad, så hade anmärkning derom måst af kammarrätten utfärdas mot 1852 års redogörare med befalli ä igen; men den hade då hvarken kunnat rebiicera ett så obetydligt fel såsom en uppenbar. vanvårdnada, eller derför fälla redogöraren till observationsböter, enär specialsummorna voro riktiga, . Jag hade undvikit att råka i en snart, som man, utan misstanka om oriktighot, nästan skulle vara allvetande för att kunna undgå, och hade haft i behåll ming 140 vår bko och kongl. kamniarrätten i behåll sin onådiga skrapa, att utdela åt någon, som bättre än jag förtjent den. Så vigtigt är det att ett embetsverk icke afviker ifrån sin skyldighet, om afvikelsen än sker i bästa välmening. Det är. möjligt, att efter Aftonbladet nu ena gång upprört denna sak, tydligen för att om möjligt skada mitt embetsmannaanseende, jag, för at freda mig sjelf, finner mig nödsakad att leda ansvaret tillbaka på den som vederbör; men om så sker, gör jag det ogerna, ty jag har ingen anledning förmoda, att man icke 3 landskontoret handlat lika mycket bona fide, som jag gjort det sjelf. Såsom det skett af mina företrädare allt sedan 1815, afskref jag, likaledes i all oskuld, vid uppgörandet af min första räkenskap för 1853, 02. behållning från föregåendo räkenskapsår 6326: 2. 8, alldel:s som det stod före min tid i kyrksteolea, utan att addera.eHler detaljera den och utan att ana Aet förskräckliga hafsvidunder, som dolde sig i dessa ziffror. Icke kunde jag ana att jag, om jag än för det året räknade min kyrkas debet och kredit aldrig så rätt, dock för henne skulle hafva i behåll till fölfjande åros 640 rdr mindra än Hon rätteligen borde pratva i utgående baisnsaiffra, icke att i landskontorets extrakt och kammarrättens räkning stod, genom benägen rättelse af sokänd hand, behållning till 1853: 6968; då i min kyrkstol stod: 6826, icke att denna afekrift skulle kosta mig 160 rdr, icke att jag derför i Aftonbladet nr 101 år 1859 skulle stå till rätta såsom af kammarrätten debiterad för suppenbar vanvårdnad. Allt detta låg ännu såsom en liten midgårdsorm, framkläckt ur sitt ägg sf landskontorets oskyldiga ändringsåtgård, doldt i framtidens swangerdigre Potte. Men snart framträdde vidundret ur sitt gömsle. Landskontoret inrapporterade Broby kyrkas fordran, upptagen i förra årets extrakt till 6966 rdr; i denna räkning står endast från samma år 6326 rår, således brist: 640 rår. Kammarrättsrevisionen var icke sen att, mig till återbäring, (nb. i ziffran, ty i kassan funnos de, då de ej till något blifvit utgifne) anmärka dessa 640 rdr, såsom rätt vax öch derjemte fordra, såsom egen belöning för hvad tandskontoret upptäckt både år 1853 och 1854, men det förra året ändrade och dolde, 160 Får bko; och kammarrätten dömde att så ske skulle som folket (dess eget) begärde Hade jag då vetat, hvad sedermera kom till min kunskap, att landskontoret genom sitt embetsfel året förut var skuld till alltsammans, så skulle jag väl inför kammarrätten försvarat mig bättre, och jag skulle då väl sett, ora den kongl rätten haft mod att döma en tjensteman, som lönlöst sköter ett prestembetes alls icke tillhörande förtroendeuppdrag, för ett annat verks begångna tel till böter och uppenbar vanvårdnad. f Vanvårdnad! hvarest ligger den i denna sak, hos mig den underordnade förklaranden, ceHor den höga domstolen? Då jag vid min förklaring till kongl. kammarrätten insände styrkta afskrifter af räkningarne efter kyrkans bok och dermed visade, att uti densamma förekomma 6,326 rår, istället för rätteligen 6966 rdr, hade det val ålegat en samvetsgrann referent, ellerå föredradande hos domstolen, att ej lemna dessa afskrifter utan afseende, samt nedlåta sig till en jemförelse mot originalexemplaren i kongl. kammarrätten. Dervid skulle referenten genast hafva funnit och upptäckt, att ändring skett i 1852 års räkning, med samma handstil och enahanda bläcksort som igenfinnas å landskontorets extrakt. Hans omdöme skulle af denna tillbörliga undersökning af handlingarna hafva visat honom sakens rätta sammanhang, och säkert hade domslutet utfallit derefter. I stället måste referenten ansett afskrifterna falska, eftersom de ej blefvo behörigen pröfvade. — Att revisorn åter ej ref omkull sitt eget verk och utletade sakens rätta sammanhang, men blundade för de synbarliga ändringörne, samt hvässade sin penna så skarp ban kunde, må ega en förklaringsgrund i det söta observationsarfvodet. Icke utan skäl kan, vid dessa förbållanden med målets behandling, frågas: på hvilken sida faller den uppenbara vanvårdnaden? Helt visst icke åt min. Här frågas ock: hvarföre uppläsas ej alla handlingarne vid målens föredragning hos kongl. kammarrrätten, då detta alltid sker hos de kongl. hofrätterna? Hvarföre lita kamraterne på hvad referenterna plaidera? Troligen derföre att allt skall gå geschwindt. — För vinnande af rättelse härutinnan torde endast den nuvarande rättrådiga hr presidenwa uppmärksamhet å detta missförhåtande behöfva stas. Hos Kongl. Maj:t, der jag anförde besvär, huru gråtmildav, har redan genom deras offentliggörande i Aftonbladet blifvit synligt, icke öfver. vredesskålen, det ansåg jag ej nödigt, utan öfver det så oskyldigt förtjenta observationsarfvodet, kunde jag ingen ändring vinna, emedan landskontoret, genom sitt sätt att gå till väga, förfuskat all möjlighet för mig dertill. Jag fick således tiga och betala. Jag blef emellertid frikänd för en annan anmärkning, för hvilken den kongl. kammarrätten också dömt mig till återbäring och observationsprocent, neml för postpoto och resor i Broby kyrkas ärender 6: 32 och i Emitslöfg 6 rdrs, icke af kongl. snåds, såsom referenten i Aftonbladet orätt uppgifvit, utan af rättsskäl, emedan försämlingarne å sockenstämma konstaterat och godkänt dessa utgiftsposter. Att jag i räkenskapen för 1854 icke kunde rätta förhållandet, är ganska tydligt deraf, ast jag icke kunde veta det, Jag mäste ju, ända tills den t landskontoret 1852 års räkning gjorda äpö a och rättelse genom kammarrättens anmärknir Sing mig bekant, så att jag sjelf fick veta tiga yrkobehållningen för nämde u Å uteslutne 640 rdr voro i härade år, ning, sådan den fanns i kyrkostolen fö Kör gem slutne, Aftonbladet invänder i sitt genmäle, att då jag af min företrädare moltagi, är 1853 kontant 1393: 18. 8, så måste Jag VID, slutet af mitt räkenskapsår hafva haft hvad sora af dessa medel för kyrkans räkning under året icke åtgått, det vill säga. de uteslutne 640 rår, Patingen i kyrkans kässa eller i min egen. Denna invändning bevisar blott, att Aftonbladet har om kyrkoekonomi och kyrkoförvaltning nästan lika dunkla begrepp som sjelfva den kongl. kammar; atten. Denna kongl. rätt har också såsom dom ;sskal anfört, att kyrkoföreståndarne med tillbörug uppmärksamhet på; kyrkokassans ställning vid VR slut nödvändigt skolat finna, att förde kassa hade under deras vård mera innestående, än i redogörelsen derför såsom behållning omförmäldesa Men verkliga förhållandet är, det vet enhvar, som har något begrepp om kyrkooch an-! nan slik räkenskap, att, hvad atillbörlig uppmårk