Aftonbladet – 18 juni 1859, sida 2

litteratur. Äfven här visar sig obefoger.. ten af den nedlåtande förnämhet; hvarmed rfattaren yttrat sig öfver den korta litteraröfversigten i Fryxells Svenska Språklära 3 denna, ehuru blott affattad på några få sior, är i åtskilligt fullständigare, i alla hänlser mera korrekt och konseqvent än br jurstens öfversigt. Det vore orätt att neka, t arbetet har -förtjenster af en redig uppällning, en ledig, klar och tydlig stil; men etta gör icke tillfyllest, då det är fråga om 1 lärobok. I afseende på den ytlighet, ofulländighet och otillförlitlighet, som råder i en litteraturhistoriska delen, äro vi redan i isentlig mån förekomna genom en anmälan li en mänadsskrift), der en mängd exemel anföras, vittnande om bristande insigt, förwmmad sjelfkritik och -vårdslöshet. Vi kunna idast i någon mån komplettera denna samng genom att anföra ett och annat af samma. tt, som vid bokens genomögnande genast lrager sig uppmärksamhet. Vi förbigå här den besynnerliga och god.ckliga indelningen och klassifikationen af salderna, genom hvilken bland annat Niander och:A. Lindeblad blifvit inrangerade land Götherna, då deremot Dahlgren och ledborn blifvit räknade att icke höra till dem ya romantiska skolan, utan hänförts till en obestämbara kategorien öfriga skalder,, n afdelning, om hvilkens litterära ställning irjungen icke erhåller någon slags upplysing, utan som synes motsvara hvad man i Idningarne hänför till rubriken Blandade mnen. Karakteristiken öfver hvarje särskilt skald r ofta allt för obestämd, att lärjungen dergenom skulle i ringaste mån kunna bilda sig ett egrepp om hans väsen och betydelse. Det ynes som skulle hr Bjursten, hvad de äldre ridkommer, alltför mycket ha litat på andras mdömen och ur vidlyftigare bedömanden m dem lösryckt ett eller annat specielt yttande, som dock icke är betecknande för rela deras verksamhet, och han är icke eller förmögen att på ett bestämdt och ydligt sätt karakterisera dem han sjelf tagit kännedom om. Hvad odling får lärjungens smak och estetiska omdöme genom den knapphändiga och intetsägande karakteristiken af de svenska folkvisorna, att de äro enkla och intagande? Om lärjungen, sås som hr Bjursten förordar, tager sig före att njemföra och pröfvas,-så finner han, att sidan 18 säges Stjernhjelms Herkules vara ett skaldestycke på ypperliga hexametrar., och sidan 76 läser :han, att Runebergs Hanna Julqvällen och Elgskyttarne äro skrifna på ypperliga hexametrar,. Någonting ,särskiljande i afseende på bådas mästerskap i språkets poetiska behandling söker han förgäfves. Sidan 21 läser han om Dabhlstjerna, att han utmärkte sig mindre genom någon utmärkt poetisk form, än genom en rik fantasi. Om Thorild läser han åter sidan 86, att hans poemer äro uppfyllda af djerfva bilder och djupa tankar, men de sakna formens behag och afrundning,. Hvad är naturligare än att lärjungen i brist på närmare karakteristik måste tro, att Dahlstjerna och Thorild såsom poeter varit ungefär af samma skrot och korn. Huru stadgadt omdöme om Kellgren får icke lärjungen, då han af hr Bjursten får veta, att han kommer — trots sina fel — att i alla tider intaga ett utmärkt rum på svenska parnassen eller om Leopold, då det straxt derpå förkunnas om denne: att han — med alla sina brister — likväl förvärfvat ett aktadt rum på svenska parnassen, torde dock numera vara obestridts. I sanning en djep och slående karakteristik, värd att inplantas i ungdomens minne! Understundom synes ett omdöme vara så hastigt tillkommet, att författaren alls icke gifvit sig någon tid att väga dess innehåll, t. ex, då det sidan 27 om Dalin säges: Han blef drottning Lovisa Ulrikas hofskald och uttömde sitt snille i em mängd ofta platta tillfällighetsversar till hen nes och den kongl.familjens lof,. Sidan 28 heter det deremot: Många af hans tillfällig hetsstycken äro. visserligen plätta, men större delen torde ännu kunna läsas med välbehag. Flera af dessa, som finnas kringströdda i den äldre Bökmanska upplagan, men äro uteslutna i Rudins, förtjenade ännu att frumdragas i ljvs setn.. Författaren synes från ena sidan till den andra betydligt ha förändrat sin mening om Dalinska tillfällighetsversernas värde. Brådskan med att få manuskriptet färdigt har dock måhända ej tillåtit hr Bjursten att omläsa hvad han skrifvit, hvarigenom sådana motsägelser kommit att qvarstå. Bland egendomliga omdömen torde böra anföras följande om Franzen: Han är en mild och ljuf sångare i mnordanskogen, en tolk af naturens och hjertats skönhet och oskuld — och derföre högligen älskad och uppburen inom borgarlifvets tysta och fridfulla kretsar.:? För vår del kunna vi icke fatta, hvarföre Franzen företrädesvis skulle vara älskad och uppburen inom borgarlifvet; vi tro, att han inom andra kretsar vunnit fullt ut lika mycket erkännande: Hvad begrepp om Carl August Nicanders poetiska individualitet erhåller lärjungen, då denna skildras på följande sätt: Han var en lyrisk skald af lysande anlag, men fattigdom, bekymmer och sjuklighet gjorde, att han icke blef allt hvad man af honom eljest kunde hafva hoppats?, Ytterst naiv äh komisk är karakteristikem öfver A. Lindeberg: Med alla sina fel, med sin ensidighet och bitterhet var han en man af karakter och hufvud och förtjenar derföre en plats i vår historia.n (!!!) Att kalla Bellman Nordens Änakreonp, sedan redan Kellgren . på anförda goda skäl ogillat benämningen den svenske Anakreon, och den litterära kritiken blifvit allmänt ense Jom det oegentliga och för Bellman föga kaI rakteristiska eller upphöjande i ett sådant till) Ställningar och Förhållanden, Aprilhäftet 1859.