Aftonbladet – 18 juni 1859, sida 2

så stor att klockaren, der han arbetade sig förbi alla de andra, började frukta det han äfven i dag skulle få göra extra tjenst. Men hans fruktan var onödig. På en gång ljöd rösten fyllig och djup, och det var liksom tusen välsignelser framströmmat med hvarje ord. Majken syntes bibehålla sitt klara lugn orubbadt under hela vigseln. .Gudmar bleknade dock flera gånger och den sista så starkt, att det väckte uppmärksamhet, Men då, när hans öga ängsligt sökte henneg, fölk Majkens blick på den älskade mannen så uppmuntrande, så talande och löftesrik, att när fadern högt uttalade välsignelsen, var minnet af det flydda, hvilket hägrat upp midt under. akten, djupt sjunket tillbaka och en röst hade för Gudmars öra hviskat: Allt är godt — njuta din lycka i rol Och nu vore de två, Majken och henneg befälbafvare, såsom det åter hette, et hjerta. ett lif, en själ. Lyckönskningsceremonien höll på att in-gen ända få, ty efter föräldrars och vänners tysta och djupa välsignelser började den vandrande upptagningen af alla de andres, Gubbarne kände sina gamla fötter svigte under sig, då Majken gjorde dem den äreskänkasen att omfamna dem och tacka dem för all deras vänskap. Sven Dillhufvud för sin del tyckte det vara tungt att bära den bördan att se det personer i mindre värde än han skulle så der... Men han stannade och besvarade sina afundskänslor med det välgörande inkastet: Om femti år kan du också få sådan skänkas, om här blir nytt bröllop. Och dermed tröstade han sig äfven, när den andra ceremonien begynte, der gubbarne riktigt ordentligt stodo i fadderraden och på köpet skulle bli inskrifna i kyrkoboken. (Slutet, följer.)