Aftonbladet – 17 juni 1859, sida 2

IA RIDUICAATRG TIL OLUCN OMUVRELRTIG BRKATSCRES Eg kunna vi lika mycket befara välvilja för Frankrike hos en liberal efterträdare. Vi svara, att faran att England indrages i kriget på Frankrikes och Sardiniens sida är föga sannolik, hvaremot faran att genom Tyskland ryckas in på den motsatta sidan, om den nuvarande reseringen får fortfara, är ganska stor, frukta vi. Dessutom skulle en liberål premierministers benägenhet för Frankrike, om den också vore aldrig så bestämd, stranda mot den ganska mäktiga del af det liberala partiet, som, ehuru absolut böjdt att upprätthålla freden, likväl hyser djupt misstroende till franska regeringens afsigter. Det är till och med högst sannolikt att representanter af denna åsigt skulle ingå i kabinettet. Det finnes ingen dylik hållbake på de konservativa. Deras partis sympati, likasom dess egen välvilja, är för Österrike och mot Frankrike. Ingen liberal minister skulle ett ögonblick vara i stånd satt blunda för nåzsra den franske kejsarens planer att upprätta ett franskt välde i Italien, i händelse fransmännen hafva framgång. Och om vi härtill lägga, att stätsmännen af detta parti åtminstone äro lugna, kraftfulla och genom lång erfarenhet skickliga att sköta Englands angelägenheter under en högst svår kris — under det att det andra partiets statsmän äro antingen alldeles odugliga, eller vacklande; fördomsfulla och mera hemmastadda i konsten att föra en parlamentarisk debatt än i konsten att regera — så är det otvifvelaktigt, att parlamentets förtroende at nationella skäl bör förnekas lord Derbys regering.n Uti en särskilt artikel, om Englands förhållande till Frankrike,, ådagalägger Economist huru lätt en misstänksam och utmanande hållning från den engelska regeringens och den engelska pressens sida kan tvinga franske kejsaren, eller åtminstone erbjuda honom en ursäkt för just en sådan trolös politik, som man på vissa håll säger sig hos honom befara. Det är ett högst olyckligt misstag att tron, säger det engelska bladet, att förutseende eller en klok skarpsinnighet bjuda att bereda nationen på att vänta sig en fientlig handling; att hålla en nations hjelpkällor i beredskap till försvar, det kan så vara; men att egga nationalkänslan till vrede är deremot i högsta grad orätt. Det medför alltför ofta olycka, i stället för att afvända någon del af dess sorgliga följder. Om det finnes något skäl framför andra, hvarföre vi önska att ånyo få en liberal minister till styret, så är det det, att vi önska gifva Frankrike all anledning, som ett vänskapligt förhållande till England kan medföra, att uppfylla dess löfte till Italien. Ett öppet och hjertligt uppförande å Englands sida, så länge Frankrike står fast vid sina löften, skall göra det svårare för detsamma att bryta dem, på samma gång som det icke skall ställa England i en svagare, utan i en vida starkare ställning att öppet sätta sig emot hvarje försök af detta slag. En makt, som misstänkes och får uppbära beskyllningar och som finner sig vara föremål för fientliga kombinationer, innan den företagit något, som gjort den förtjent deraf, kan -hållas i schack blott och bart genom sina egna goda grundsatser; allt hvad den har att frukta, i händelse af trolöst handlingssätt har redan blifvit bragt till mognad mot den; den har ådragit sig allt det hat och icke beredt sig någon af de fördelar, som medfölja ett -egennyttigt anfall. En regering, å andra sidan, på hvilken både vänner och neutrala förlita sig, en regering, som noga inser, hvilka vilkoren äro för de neutrales neutralitet, har all anledning att hålla tro och lofven, om hon sätter värde på allmän aktning eller sitt eget bästa. Vi äro neutrale — och Frankrike vet det ganska väl -— endast derföre att vi anse krigets ändamål vara Italiens befrielse från utländskt tyrånni, och derföre attvi, på samma gång vi ogilla Frankrikes sätt att utföra sina afsigter, icke kunna ogilla det mål, som det föresatt sig. Ryssland är neutralt af samma skäl. Preussen säger sig hysa samma åsigter. Mon låt Frankrike blott bryta sin tro och lofven till Europa genom att försöka sätta sin egen makt i Österrikes ställe, så skulle alla dessa neutrala sannolikt förena sig mot det, under det att Italien skulle resa sig och Napoleons anseende i sjelfva Frankrike lida nytt afbräck. Det hafver sig ej så lätt att på detta sätt trotsa balfva Europa, till och med om kejsaren sjelf i hemlighet vore böjd att finna en förevändning och ursäkt derför. Men låtom oss blott en gång gifva honom en sådan ursäkt — låtom blott den engelska tidnpingspressen öfvertyga engelska folKet, såsom den nu uppbjuder hela sitt bemödande att göra, att tärningen är kastad, och att, om vi vilja förekomma Italiens annexation, vi genast måste förena oss om att bryta kejsarens makt, — och Kejsaren skall komma 1 en helt annan ställning till Europa. Den allmänna meningens inverkan på honom skall då upphöra; oförrätten att förutsätta dess herrskares trolöshet skall försätta franska folket i raseri; kejsaren och armån skola på sätt och vis tvingas till sjelfförsvar; militära framgångar skola vara deras enda utväg mot Europa; och om alla det gamla kejsardömets Tolyckor återkomma, skola vi haft icke ringa andel i deras förorsakande. Vi äro fullt och fast öfvertygade, att om det finnes något sätt att framkalla de faror, som den engelska tidningspressens ledande organer förespegla EuIropa, så är den väg, de beträdt, genom att I förutsätta Frankrikes falskhet och att vid beI bandlingen af hvarje fråga inom den utländiska politiken utgå från denna bypotes, just I det rätta. Det skall ej föröka vår förmåga latt afvända det onda, då den fara, som föreIspeglas, blifvit en verklighet; det skall nästan i oändlighet förstora sjelfva faran. Den förmodan Economist uttrycker, att ett THliberalt kabinett, om det komme till stånd, efter all sannolikhet skulle komma att räkna ÖA nm LA PAN RACRI tara NN MN ne NS II ji kad ft ot fr