Aftonbladet – 17 juni 1859, sida 2

för, mig en så rörande förebråelse, att om det vore möjligt, skulle, vid Gud och min kärlek, jag göra det! Men detta våldförande på alla inpressade både grundsatser och vanor kan aldrig ega rum utan det plågande agget att icke bafva handlat fritt. Emellertid blir jag nu åter missnöjd, oense och söndersliten... Det är förfärligt, min mö, att en sådan qvinna som du skall hafva att göra med tvänne sådana män som din far och jag, lika istadiga i sin istadighet båda två. Ja, jag är förtviflad, helt och hållet förtviflad, och ser ingen annan utväg än att det blir jag som får... RR får... O, min Majken hvad jag älskar iglp . Jag ser det nog, min Gudmar! Och om jag icke skyndat att säga dig hvad jag nu vill nämna, så var det derföre att du nog kunde förtjena att utstå lite ångest. Jag skulle i högsta grad ogilla den qvinna, som. under omständigheter liknande dessa emottoge ett offer af dylik beskaffenhet. Jag vill dessutom alldeles icke att du stannar här. Du behöfver en annan omgifning, och det får bli pappa som måste inlösa sin ångest. Din öfverkorsas. Det är ordet! Gudmar sprang upp och slöt derpå med ett slags yrande förtjusning den väna mön till sitt bjerta. Du står ensam i hela skapelsen — det fins icke en qvinna som så kunde lösa en knut... men det var så sant: den är ännu icke löst! Mamma bar lofvat mig att jag kan vara lugn, fullkomligt lugn. Flennes sista ord voro dessa: Det skall lysas om söndag. Ja, sker det, då är jag rädd det blir din mor som får första rummet i skapelsen — du får nöja dig med det andra. — Jag tager emot det, svarade Majken småleende, och lemnar gerna det första åt mamma för att bearbeta pappas oböjlighet. Och