Aftonbladet – 17 juni 1859, sida 2

ty han tillade att din tystnad var besynnerlig efter vissa ord och förklaringar, som du afgifvit under dina och hans gemensamma orostunder., . Nu blef blodet i den unge mannens ansigte så oroligt, att det oupphörligt gaf ett nytt färgspel: : Jaså, farbror sade så... Hvad han är för en märkvärdigt slug man... Nå, lika godt, min Majken, sanningen skall fram — jag förnekar icke mina ord. Du sade verkligen något, som han kan vänta på? Han väntar icke: han tog detta endast till förevändning för att sjelf glömma. Sorgen, örskräckelsen och den nattbleka förtviflån aftvioga en menniska många ord och förklaringar. Och dina, min Gudmar?, Jag begrät att jag icke för din skullafstått från denna rätt snart afskydda tjenst; och om du gått hem långt före mig, så skulle jag deraf fått en evig ånger. Men sådan är menniskan! Den, som lefver och förmår lida och såras, kan hon bedröfva; men den som är borta och ej kan ha en skymt af jordiskt lidande, den vill hon aldrig bedröfva. Allra minsta handling emot ett bortgånget dyrbart väsendes önskan skulle blifva ett qval. Detta är 80!gligt, min mö — men hvad vill du göra att fullkomna menniskosinnet. Hvad will jag göra — hvad kan jag göra annat än att med kärlek tacka både dig och pappa för er kortlifvade ånger och innerligt tacka Gud för det j undgingen att få den långvarig. O, Majken, jag känner det outsägligt motbjudande för mig att spela denna rol af en menniska utan grundsatser och vilja. Men ditt ädelmod. att icke göra en enda -förebråelse, din fullkomliga brist på sjeifviskhet innebär