Aftonbladet – 17 juni 1859, sida 2

STOCEHOLM den 17 Juni Vapenbullret i Lombardiet har till nåzon del dravit uppmärksamheten ifrån en lessa dagar timad händelse, som likväl äfven i afseende på kriget och dess fortgång torde vara af fullt ut så stor betydelse som en levererad hufvuddrabbning vid Ticino el-18 ler Mincio. Vi hänsyfta på det nyssuppförda storartade skådespelet: Storbritanniens folk, gifvande sig en ny regering genom en fredlig omröstning i parlamentet. Ännu då vi nedskrifva dessa rader har visserligen underrättelse icke ingått, att den nya regeringen blifvit slutligt bildad; men Derbykabinettets afgång kan likväl betraktas såsom en afgjord sak, likasom det lärer kunna tagas för alldeles gifvet, att det blir lorderna Palmerston och Russell som blifva hufvudmännen i den nya styrelsen. Uppgiften, att Russell kall öfvertaga utrikesportföljen uti den af Palmerston bildade ministeren, hävtyder derpå, att de båda rivaliserande statsmännen, genom den ställning hvardera. sålunda intager, komma att dela inflytandet på den för ögonblicket vigtigaste grenen afstyrelsen, ledningen af landets utrikes politik. Den bild man får af sinnesstämningen och ställningen i England, då man betraktar pressens hållning vid tidpunkten för det nya parlamentets sammanträde och aktgifver på karakteren af de debatter som i underhuset föregingo den vigtiga omröstningen, gör det också alltmer klart, att detär Derbyministerens utrikespolitik, som hufvudsakligen beredt dess fall; att det är misstron mot dess tydligt ådagalagda österrikiska sympatier och farhågorna, att England till följd af dem skulle invecklas i kriget på Österrikes sida, som förenat alla fraktioner af de liberala till den majoritet för hvilken kabinettet dukade under. Särdeles tydligt visar sig detta genom den följd af artiklar, deri veckoskriften Economist vid parlamentets sammanträde skärskådade regeringens ställning till det nya underbuset och till landet. Economist framhåller i bjerta färger Derbykabinettets missgrepp i nästan alla stora frågor, med hvilka det tagit befattning; men först och sist återkommer tidningen likväl till vådan, att i en så utomordentligt vigtig tidpunkt, som denna, lemna ledningen af landets utrikes politik uti händer, som påtagligen velat föra densamma i en helt annan riktning än allmänna meningen fordrat, samt för öfrigt dervid ådagalagt den bedröfligaste och för England mest komprometterande oskicklighet. Af engelska kabinettets politik och kraft — säger Eeonomist — skall utan tvifvel mycket bero, innan detandra krigsåret börjar; den ton, som nu gifves vår diplomati, skall ganska sannolikt inverka på sättet för den fredliga lösning, som slutligen skall erhållas. Det är ingen partifråga; det är den allvarligaste nationalfråga, som på långliga tider behandlats, huruvida Derbyministeren är värdig eller ej parlamentets och landets förtroendes Förtroende är uppenbarligen icke den sinnesförfattning man hyser i afseende å en myndighet, som nödgar till ständig uppsigt och kontroll; förtroende förutsätter tvärtom beredvillighet att väl förlita sig på hennes grundsatser, förmåga, bjerta och förstånd. Det synes oss, att lord Derbys regering -handlat temligen försvarligt. så länge hon känt wunderhusets tygel; — att hon utmärkt sig genom: missgrepp af det mest allvarsamma och vådliga slag, så snart bon i sin diplomati eller sina lagstiftningsförsök på egen hand eller i sin politik under parlamentets. långvariga hvila haft fria under alt, åtminstone till en tid, handla efter eget omdöme och egen böjelse. En kort öfversigt af deras misstag skall visa, att dessa äro jemnt upp: lika många som de politiska åtgärder, 1 hvilka. de sjelfva tagit mitiativet, och, hvad värre är, att de varit af det slaget, som med bästa verkan nedsätta vårt abinetts anseende utomlands Tidningen framlägger nu Derby-regeringens syndaregister: den misslyckade ostindisl len; den obehöriga skrapa, som meddeades generalguvernören i Indien lord Canning; den ömkliga svaghet regeringen ådagalade i den portugisiska tvisten med Frankrike; de onödiga eftergifter, som blifvit gjorda åt Förenta Stat i afseende på visitationsrätten och öfver hvilka man der så mycket trinmferat; den äfventyrliga och fruktlösa Joniska ambassaden; den misslyckade reformi iagen det nederia dde parlamentets upplösning. Slutligen, men vigtigast af allt, fullföljer tidningen, bevisade den räcka af vanmäktiga er, orätt benämnda underhandlingar, regingo det nu utbrutna kriget, förshela Europa, ej allenast att i spetsen för vårt utrikes departement stod en man, som öfverlemrniat alla sina pligter åt sina diplomatiska underlydande, utan äfven att England förlorat allt verkligt inflytande både hos Frankrike och Österrike, samt att dess bemedlingsförsök lades åsido såsom politiska obetydligheter. Hvem kan väl.då påstå, att en sådan regering som denna är den lämpligaste att styra England under en sådan kris som den nuvarande — en regering, som ej har en enda verklig statsman ? Skattkammarkanslerens märkvärdiga slughet att se sin egen ställning till godo skall ingen förneka; men äfven han — den ende med öfverlägsen förmåga i det nuvarande kabinettet — anses vara upphof till hälften af dess obetänksamma och vacklande åtgärder, under det att den stora välviljan för Österrike i alla hans tal gör honom till en ännu farligare statsman under den nuvarande krisen, då man vet, att utrikesdepartementet ligger i en mans händer, hvilken är honom så omätligt underlägsen i allmän duglighet, sjelfförtroende och takt. En och annan af det liberala partiet skall måhända invända, att det ej är fråga om ett absolut förtroende, utan om större eller mindre förtroende, samt att om vi befara välvilja