Aftonbladet – 17 juni 1859, sida 2

ETT KÖPMANSHUS I SKÄRGÅRDEN). ROMAN EEJILIE CARLEN. Nå, derunder låter mycket göra sig.n Majken, Majken Gudmar tyckte sig segla med allt starkare fart till bimlen. Här var säkert ingenting ledsamt i fråga. Min stackars Gudmar,, sade hon med ett fint leende, du förekommer mig som om du hade någon särskilt anledning till glädje. Hvaruti kan den bestå?, Jag vet ioke,, svarade han med en hastig rodnad, om jag kan säga dig det. Skola vi icke säga hvarandra allt Jo, det är gifvet... Men får jag först fråga dig huru du kan se så belåten ut, då farbror ännu icke yttrat minsta ord? Deruti bedrar du dig — han har i går afton yttrat ganska många ord. Nu förvandlades Gudmars rodnad till en lika hastig blekhet. Ditt utseende och din underrättelse hafva icke: minsta öfverensstämmelse! Åt mig har han ingenting sagt alltsedan den sista fruktan gick öfver, och deraf har just inga lyckliga slutsatser varit att draga. SNå, då skall jag berätta dig att han sade till mig: Jag förvånar mig öfver att Gudmar låter mig gå här så länge och vänta! Han har ingenting sagt på hela tiden. Detta är ju omöjligt... jag har ingenting sagt — hvad skulle jag våga säga? Ack, din far är så listig... Det låg visst något under det der. sTror du det... Det kan nog också hända, SYS A.B. nils 1—47, 4958, 61—81, 83—100, 102, 105 och 107—121,123, 126, 127, 129—136.