Aftonbladet – 15 juni 1859, sida 2

de ställen, der fången ej under hela ransakningstiden får qvarblifva uti cellfängelset, utan transporteras till aflägsna orter för undergående af ransakning, samt under tiden föres i sällskap med andra förbrytare och inrymmes titi gemehsambhetshäkten. Denna stora olägenhet af fångarnes transpört från cellfängelsernå till undergående af ransakning motverkar SFFen i väsentlig mån den moraliska förbättring, som cellfängelsereformen bland fångarne skulle kunna utöfva. Min fullkomliga öfvertygelse är nemligen den, att, fastän genom användande af hvilka medel som helst endast undantagsvis någon förbättring kan vara att hoppas bland den delen af fångpersonalen; som utgöres. af. gamla och förhärdade förbrytare, deremot ganska många, om icke de fleste bland dem, som första gången beträdt brottets bana, skola kunna räddas från återfall och förbättrade återlemnas till samhället såsom nyttiga medlemmar af detsamma, såvida cellfängelsesystemet på ett fullt ändamålsenl:gt sätt å dem tillämpas, så att de genast efter häktandet insättas uti ett väl administreradt cellfängelse och få.derstädes fortfarande qvarstanna, ej-allenast under ransakningstiden, utan äfven tilldess de undergått det dem ådömda straff. Då jag hyser den bestämda öfvertygelsen, att riktigheten förr eller senare skall erkännas af de åsigter jag uttalat, dels -om vigten deraf, att fängelsedistrikterna göras så stora som möjligt, emedan små cellfängelser ej koana på ett ändamålsenligt sätt administreras och således måste blifva helt öch hållet förfelade, dels ockom nödvändigheten deraf att låta dem, som första gången beträdt brottets bana, under hela -ransakningsoch strafftiden qvarblifva i cellfängelset, om någon deras förbättring i vidsträcktare mån skall vara att förvänta, så anser jag det för min pligt att, så ofta anledning dertill. förekommer, upprepa dessä minä åsigter, helst jag Vid dem fäster den synnerliga vigt; att jag anser min verksamhet såsom ledamot i kongl. fångvårdsstyrelsen, äfven om den för öfrigt saknar all förtjenst, dock ej häfva varit för samhället gagnfös, om den endast i någon ringa mån kät bidragä till beredande af slutlig framgång åt nämde åsigtef: Vid sådant förhållande och då genom kongl. förordningen den 21 December 1857 redan stadgadt är, att straffarbete, som ej öfverstiger 2 år skall, då så ske kan, verkställas i cellfängelse, men af de från K. M:ts befallningshafvande nu inkomna uppgifter inhemtas, att flera bland rådhusrätterna och de flesta bland häradsrätterna ej hålla sina ransakningar åcellfängelserna, så anser jag kongt styrelsen böra till K. M:t i underdånighet öfverlemna de från KM:ts-befallningshafvande inkomna uppgifterna med hemställan, det K. M:t måtte täckas i nåder så bereda, att inom län, der cellfängelser finnas, ransakningar med häktade personer, såvidt ej alltför stora hinder deremiot möta, alltid måtte hållas å nämde-fängelser. å 25 Ehuru det ej torde tillkomma kongl. styrelsen att i underdånighet afgifva förslag till de åtgärder, som för nämde ändamål kunna -blifva erforderliga, bar jag dock trott det ej kunna vara olämpligt att vid detta tillfälle uppgifvahuru jag föreställt mig ändamålet kunna vinnas. Mest ändamålsenligt vore visserligen, enligt min åsigt, att inom hvarje län förordnades särskilt brott: målsdomare för handläggning af de inöm fängelsedistriktet förefallande ransakningar rörande häktade personer. Men om alltför stora hinder skulle möta för vidtagande-af en sådan förändring, vill det synas, som ändamålet dock snart nog uti ganska väsentlig mån skulle kunna uppnås, om det ej allenast stadgades, att rådhusrätt i stad, der cellfängelse finnes, alltid skall i fängelset hålla ransakning rörande häktade personer, utan äfven rörande de förbrytelser, som utom städernas om: råde blifvit begångne, en utsträckt tillämpning gåfves åt kongl. förordningen den 20 November 1845. Uti högstberörde kongl. förordning är det redan afsedt att, utan hinder af domsagornas indelning, särskilta härader må hafva gemensamt häkte, inrättadt för de häktades förvarande i enrum och gemensam tingsstad, hvarest ransakas och dömas må i brottmål, der häktad person tilltalas för gerning, den han begått inom något af de härader, för hvilka häktet gemensamt är. Jag har föreställt mig att inom län, der endast ett cellfängelse finnes, detta skulle kunna förklaras för de ransakningshäkte för länets samtlige ärader, men att inom län, der flera : cellfädgelser finnes, hvartdera af dem kunde bestämmas för de närmast belägna häraderne, samt att bygga och underhålla häkten, komma att hufvudsakligen bestå deruti: att fången under: hela ransakningstiden kunde hållas skild ifrån andra förbrytare; — att ransakningarne med större skyndsamhet kunde bringas till slut, samt att möjligheten att från återfall rädda dem, som första gången beträdt brottets bana skulle betydligen underlättas. Den stora och verkliga vinsten för samhället af fångars moraliska förbättring: och räddning från återfall torde icke af någon kunna hvarken förbises eller för högt uppskattas. Men äfven om man vill betrakta saken-endast ur ekonomisk synpunkt, så är det min fullkomliga öfvertygelse att cellfängelsereformen -—så genomförd söm jäg nu antydt — inom en ej aflägsen framtid skulle, genom förminskning i förbrytarnes antal och derigenom -beredd minskning -i utgifterna för fångarnes underhåll, lemna full-godtgörelse för alla de utgifter, som -denföreslagna förändringen, om den genomfördes, hade förorsakat. s Tillförordnade kameralledamoten, kamreraren Ljungstedt, ansåg äfvenledes kongl. styrelsen böra: fästa Kongl. Maj:ts nådiga uppmärksamhet på :de -ytterligare: väsentliga fördelar som -af cellfängelsesystemet vore att förvänta, -derest ransakningarne i bröttniål kunde hållas vid fängelset; hvilket ock otvifvelaktigt i vidsträcktare mån än hittills, utan några anmärkningsvärda olägenheter synes kunna låta sig göra. Ordföranden; generaldirektören och riddaren Stråleg yttrade: ; z Lika med hr kansliledamoten anser jag cellfängelsereformen, den främsta inom fångvårdsförvaltningen, icke fullständigt genomförd, såsom ock derå nedlagd stor möda, omtanka och kostnad ej på långt när gifva alla de synnerliga fördelar som kunna upphemtas, med mindre: såsom allmän regel det anordnande: eger rum att förbrytaren emot samhällslagen, en gång anländ inom cellfängelsets murar, vet för visso att Han, oberäknadt de fall då han ej nås af den menskliga rättvisan, icke kommer utom fängelset förrän han är dömd och, derest brottet kan med 2 års cellfängelsestraff eller mindre försonas, jemväl undergått sitt straff; och lika varmt som hr kansliledamoten vill jag hädanefter såsom hittills söka c;ter min förmåga bidraga till uppnåendet af det föresatta målet, der undantag från den allmänna regeln icke betingas af tvingande förhållanden: Utan att inlåta mig i frågan om särskilta brottmålsdomstolars upprättande har jag under min embetsförvaltning nogsamt inhemtat, hvad ock handlingarne ådägalägga, att de utvägar, som redan blifvit således ingenting i denna vigtiga fråga mr: