Aftonbladet – 15 juni 1859, sida 2

Ja, barn, det var icke rätt af honom, det var det icke ... Jag är en gammal man, och han borde icke ha gycklat med mina känslor och, om :du så vill, svagheter ... Men nu skall jag ej längre störa dig, dotter! Jag blir alltid din gamle gode fader... Gud välsigne dig .:. :Gudvälsigne dig! Majken kände ingen håg att uppehålla honom; För ögonblieket trodde hon-ej något vara att göra. Men innan Moss väl hunnit stiga upp, inträdde hans hustru; och då hon fick se honom, klappade hon honom helt förtroligt och bhjertligt på axeln. Det var mig en vacker syn, käre man, att få se dig härl, ; Men jag har redan dröjt så länge min vän, att jag icke längre bör uppehålla dotter min. Du vet sjelf att efter sjukdom ... Är det något glädjande — är ej ansträngningen tröttande ? s Det vär ingenting glädjande, mammal svarade Majken sorgset. s Vid den vändning, sakerna nu kunde få, lemnade båda de unga qvinnorna vid fönstret sina platser och gingo in i nästa rum; Huru nu, mitt barn; inföll Moss inställsamt, är det ej glädjande att tala om ditt giftermål? Då är du ju olik andra flickor... nå, det var du då alltid. Fru Moss såg forskande från den ene till den andra. Pappa väntar på ingenting annat, mamma, än Gudmars formliga fråga. Ja, på ingenting annat! tillade Moss med ett slags fryntlig högtidlighet. ; Det här, svarade fru Moss mildt, men fullkomligt bestämdt, det här blir jag icke rätt klok på. Gudmar må gerna, och han vill gerna, göra ett formligt steg, men ganska onödigt är det väl, då-saken förut är afgjord genom ditt eget bindande löfte, min vän, det löftet att, om Gud återgåfve dig ditt barn, du skulle gifva henne åt den hon älskade. Det var åt mig du särskilt sade det flera gånger. Jag -hviskade det åt Majken, som dervid kände en nyjtlifsfläkt; och när.