Aftonbladet – 15 juni 1859, sida 2

Om ransakningars hållande å cellfängelserna: äg Då fångars sammanvistande under de långa transporterna i vårt land så betydligt motverkar det med ensamhetsfängelset åsyftade ändamål, att detsamma, så länge ej någon förändring i afseende på fångforslingen vidtages, kan anses föga mer än till hälften uppnådt; torde det intressera våra läsare att inhemta huru denna fråga blifvit diskuterad hos styrelsen öfver fängelserna, hvars protokoll i ämnet vi förskaffat oss och bär införa. Utdrag af kongl. styrelsens öfver fängelser och -arbetsinrättningar i riket protokoll, bållet i Stockholm den 4 April 1859: S. D. Som fångars transporterande till ransaknings undergående utom de cellfängelser, der deförvaras, utgör ett af de väsentligaste hindren för ett fullkomligt ernående af det med dessa fängelser afsedda ändamål, samt. det således är af stor vigt att, så vidt ske kan; undanrödja detta hinder, så hade kongl. styrelsen genom cirkulär den 13 April nästlidne år från samtlige K. M:ts befallningshafvande i län, der cellfängelser finnas, med undantag af Stockholms och Nyköpings län, infordrat upplysning, dels huruvida rådstufvurätterna hålla ransakningar rörande häktade personer å länscellfängelserna, eller i motsatt fall, hvilka hinder derför möta, dels ock hvilka bäradsrätter hafva gemensam tingstad eller derstädes förrätta ransakningar med häktade personer; och sedan -dessa : upplysningar numera inkommit, företogs ärendet till. afgörande, dervid referenten hr kansliledamoten, assessorn och riddaren Cederschiöld utlät sig sålunda: Ibland alla de reformer och förbättringar, som under innevarande århundrade inom fångvårdsförvaltningen egt.rum, intager, efter min åsigt, cellfängelsereformen obestridligen första rummet. Cellfängelset, såsom ransakningshäkte, har å de-ställen, der fången -under hela ransakningstiden-fått-qvarblifvauti cellfängelset, tillintetgjort den: förfärliga tortyr, för hvilken den nykomne fången förut, särdeles om han blifvit oskyldigt häktad, varit utsatt derigenom, att kan inkastats bland förhärdade brottslingar uti de gämla, af ohyra och förpestade ångor fyllda fängelserommen. Genom de gamla gemensamhets-ransakningsfängelsernas utbytande mot cellfängelser har samhället sålunda uppfyllt en af menskligheten förestafvad pligt, hvars fullgörande i vigt och-värde ej kan af några