Aftonbladet – 11 juni 1859, sida 2

Huru slog ej den unga qvinnans hjerta under Tolles frånvaro! Men hon behöfde ej vänta länge. Han återkom snart med det budskapet att Holten betackade frun, men att han ingenting behöfde. Ingenting behöfde?, upprepade Emilia ångestfull: — Än friheten?a Jag plocka fram allt hvad frun sa och talte rent som vatten så långt det räckte, men aldrig svara han tecken mer än hvad jag nämt — Ban la bara fill: Går, Skynda tillbaka, käre Tolle, och bed min man möta mig — jag kommer straxt efter. aHvad tänker du på? hviskade Hjelm, som mötte henne på gården. Det kan icke ske! Jag kommer i dödsqval af fruktan att motsäga dig, men du måste vara lugn, du måste tro mig, att vi våga alltför mycket, om du går ensam in till honom., Ack, sög icke så,... Emilia ladesmekande sin arm i hans... sOm någonting är farligt, så är det den fasa, som skulle gripa mig, om: han blefve tagen här, just då ban varit nog vansinnig att komma hit denna omätligt långa väg endast för att några ögonbliek se mig... Se så, ölskadey du säger icke nej! Jag vill icke-göra mig mina fördelar till-godo; men! får jag fröjda mitt bjerta med den tanken att jag utfört ett riktigt kristligt värf, så skall det deraf känna sig så lättadt att allt annat sedan blir lätt. Hjelm måste slutligen gifva efter. Följ mig då nedtill bodeniy sade Emilia, nu lika modig som förut bäfvandevid tanken att möta Holt På de hnnnit till dörren, yttrade hon till främlingsfiskaren : , Öppna — jag går in... Stanna sedan invanförels 4