Aftonbladet – 11 juni 1859, sida 2

framkalla ett dylikt anfall. Det vore fåfängt att vädja till kämparnes förnuft, sedan lidelserna. väl en gång tagit väldet; men ännu kan det göra någon nytta att utsträcka ett varnande finger. mot dylika rodomontader. Om Frankrike och Ryssland redan vore stadda i full marsch mot Wien, så skulle vi kunna begripa, att Tyskland funne sig förnärmadt samt hotade med samt till och med sökte verkställa alla vedergällningsåtgärder, som stå i dess makt. Då kunde det skryta med sin förbundskontingent på en half million. och något så när kunna räkna på de staters hjelp, hvilka ej lugnt kunde åse huru rofvet togs, utan att löpa fara att röfrarne snart klappade på deras egen dörr. Men hvad har Tyskland att göra med de lombardisk-venetianska prövinserna?. Hvad har Berlin, att göra med Pavia eller Hannover med Piacenza? Vi äro goda vänner med Frånkrike, Vi älska Preussen och äro Österrikes gamla bundsförvandter; men det -föll oss aldrig in; då detindiska upproret utbröt, att uppmana Frankrike att rusta sig, eller att fordra af Preussen, att det skulle uppbåda sitt landtvärn, för att marschera med oss och återöfra vår upprorihalfö. Vi verkställde arbetet sjelfva, och kland såg på och öfvade, så länge striden ar oafgjord, sin kritiska talang med stort sjelfbehag. Vi ogilla lika mycket som våra tyska vänner det förfarande, som brutit Europas fred och lemnat staternas gränser att bestämmas af det osäkra krigsspelet; men mellan ett teoretiskt ogillande och en strid på lif och död om besittningen af Paris är dock ett stort svalg. Vi finna i Frankrikes betcende stort skäl till misstroende och stort skäl till ogillande; men vi se deri ingenting, som ens i ringaste mån skulle kunna rättfärdiga något slags fiendtligt tilltag mot Frankrike, såframt j emellertid någon fiendtlig handling föreölle, hvarmed man dock Hittills icke en gång hotat. Hvad hotet att marschera; till Paris och förhoppningarne om en Jätt seger angår. så höra de ej till nuvarande tidsålder. Vi skrifva nu år 1859, icke 1794, och vi böra hafva lärt mycket sedan Burke bespottade den franska republiken för dess fattigdom på söldater, pengar och mod samt profeterade. att kommande tider skulle förundra sig öfve att gallierna någönsin fått rykte om sig at vara ett dugtigt krigarefolk, och många omständigheter visa, att den-fantasirike talaren: och författarens åsigt fullkomligt deladesaf alla lugna affärsmän. Men i det ögonblicket Jå alla utsigter voro mot Frankrike, då de tycktes förblöda till döds, samlade sig desss repubhkaner till armeer, hvilka åt alla håll bröto fram öfver Frankrikes gränser, förja gade fienderna, som med så stor tillförsigt in fallit i landet, och förde sina fanor till de kontinentala Europas alla bufvudstäder. Til Wien är det långt, men till Paris är det änm längre. Detta tomma skryt är blott skum men dess befintlighet visar blott alltför tyd ligt, att folkkänslan är häftigt upprörd pi djupet.n Ö