Aftonbladet – 10 juni 1859, sida 3

;pkunde i det vanskliga företag, hvartill ja kände mig kallad, i det minsta bära någo I hopp om ett godt resultat, samt påräkna dei piemontesiska regeringens understöd. Mång: I personer voro der församlade, och ibland desse åtskilliga af mina vänner. Jag vexlade några jord med den aktningsvärde och utmärkte ge. sandten Comtbur Buoncampagni, och vi vorc deri fullt ense, att man i det minsta borde göra ett försök, till erhållande af Piemonte bistånd; Eniga härom bad jag att man ville samla hos den sardinska legationen några personer, som jag uppgaf och som förekommo mig mest egnade att inträda i den nya minister, hvilken jag, efter hvad som kunde förutses, skulle komma att bilda, eller som dertill kunde biträda mig. Derpå begaf jag mig till palatset Pitti. Jag fick dock ej företräde hos storhertigen, men jag talade med Baldasseroni och de öfriga ministrarne, hvilka försäkrade mig att fursten alldeles icke var obenägen understödja landets nuvarande sträfvanden på samma gång han fullständigt ville sluta sig till Frankrike och Piemont; att ban tillika lofvade understödja konstitutionen, att han derom redan konfererade med den diplomatiska kåren, och att han ville anförtro åt mig att bilda en ny minister. Man bad mig emellertid förekomma alla oroligheter och lugna sinnena med dessa förklaringar. Med dessa underrättelser återvände jag till det sardinska gesandtskapet, der jag fann dem, som jag föreslagit skulle kallas, och flera derjemte församlade. — Nu meddelade Corsini budskapet från palatset Pitti, då en af de närvarande förklarade, att de förslag, hvarmed Corsini framkommit, icke voro tillräckliga, att en garanti fordrades för framtiden, och att den bestod deri, att storhertigen abdikerade och att hans son, erkehertig Ferdinand (född 1835), besteg tronen. — Jag har sedermera erfarit — fortsätter Corsini — att många af hufvudmännen för rörelsen hyste den åsigt, att dynastiens upprätthållande var oförenlig med den nationella politiken, och att när de läto beveka sig att fordra blott ett regentombyte, var detta den mildaste åtgärd, som efter en lifiig diskussion, hvilken egde rum i min närvaro, hade kunnat åstadkommas genom Buoncampagnis energi. Jag kände dock i detta ögonblick icke till något af allt detta, och efter att hafva hört uppmaningen, vände jag mig derföre till alla de närvarande för att höra deras mening, då de enhälligt förklarade, att -man under närvarande omständigheter blott på dessa vilkor kunde återupprätta ordningen. Derefter frågade man om jag deri instämde. Den ringaste tvekan å min sida skulle hafva förderfvat allt, omöjliggjort bildandet af en ny minister, påskyndat dynastiens fall och öppnat dörren för revolutionen, som jag sökte förhindra. Fastän tröstlös. åtog jag mig dock nu att öfverbringa de hårda vilkoren, och jag önskade att alla verldens politici kunde bedöma mitt steg, då jag hoppas, att de obetingat skola medgifva att jag hvarken kunde eller borde handla annorlunda. När jag med denna värma lägger så mycken vigt på denna punkt, så sker det, emedan min själ ännu är söndersliten af de bittra ord, som yttrades till mig af en person, hvilken jag hade hoppats icke skulle hafva drifvit sina upprörda passioner så vidt, att han kallat mig konspiratör. I samma ögonblick jag skulle gå, möttes jag af en högre officer, som bar den trefärgade fana, hvilken fursten tillställde trupperna; då han lemnade legationen för att öfverbringa fanan till fästningen, mottogs han på gatan af stotmande jubelrop. Jag begaf mig till palatset Pitti för att framföra det smärtsamma: ärendet, då jag hade ett kort samtal med Baldasseroui, hvilken jag förevisade den skrift, som man lemnat mig, och hvari de vilkor voro uppsatta, som det dominerande partiet fordrade såsom sista medlet för landets lugnande — vilkor, som äfven mina vänner hade funnit oundvikliga och som jag trodde borde antagas. Denna handling, hvilken jag bevarar såsom ett dyrbart dokument, lydde sålunda: Storhertigens abdikation och Ferdinand IV:s tronbestigning. Afsked till ministeren och den general och de officerare, hvilka isynnerhet hade uttalat sig emot den nationella sinnesstämningen. — Ofoch defensifallians med Piemont. Skyndsamt deltagande med alla statens krafter i kriget och öfverkommandots uppdragande till general Ulloa. Landets konstitutionella friheter regleras, sedan Italiens förhållanden äro ordnade. Derpå infördes jag till fursten. Han var allvarlig, lugn och full af värdighet. Men hans minister hade åt mig öfverlemnat det hårda uppdraget, att meddela honom huru långt sakerna redan kommit; ty då jag sade honom att ett parti, med hvilket nu måste underhandlas, hade vid hans tillbud ytterligare fogat ett strängt vilkor, hvars uppfyllande absolut fordrades, och som jag förutsatt att fursten redan kände, så visste ban intet derom, och befalde mig meddela honom det. Jag måste då framföra detta vilkor — abdikation till förmån för hans son, Han svarade att ett vigtigt anspråk fordrade betänketid, emedan det gällde hans ära: både den och Toscanas väl lågo honom om bjertat. Nu såg han den väg för sig utstakad. som han hade att följa. — Jag sökte fösta furstens uppmärksamhet på att historien uppvisade många exempel på liknande beslut, och att furstar, som hade nedlagdt kronan derigenom icke blifvit. vanärade, utan i de flesta fall betraktats såsom ett ädelmodigt offer för landets väl och dynastiens intresse. Härmed förklarade jag min smärtsamma pligt vara uppfylld, och att jag afvaktade hans vidare befallning. Han tog välvilligt afsked af mig — och tre qvarts timma derefter visste man att han vägrade abdikera, och att han beredde sig att — afresa. . Jag återvände tröstlös till det sardinsk FET NE TEN CPESEN VREDE SS NES. SINNGEReV le SNART EE