Aftonbladet – 10 juni 1859, sida 3

lige, utmattade Holt steg in oeh kastade sig genast ned på en spikkista, lutande hufvudet mot en annan. Döden vågade han ej åkalla — han försjönk i känslolöshetens dvala. Några gånger sökte han skrämma upp sig sjelf med bilden af det, som skulle komma, men det var liksom han velat skrämma en kropp utan själ... Låt gå, låt gå — allt är ju ändå detsammal var den enformiga mening han oupphörligt omsade, Gudmar hade ilat upp. Han tittade i dörren till Emilia och sade hastigt; Han är i säkerhet ... Här nereär ju ingen fara? Nej, Gud vare pris! Kom icke upp förr än om en stund — unna mig den ensam med henne! Och så flög han uppför trappan. Emilia var icke ensam. Uljana stod och rörde i kakelugnen. Vardet den norske arbetarn, kära fru? Ville han stjäla ? Tyst då... Bar du upp ljusen ? Ja, bevars, fruni . Och mamsell Majken frågade icke hvarföre jag dröjde? Nej, bevars, hon frågade inte tecken. Hon satt helt stilla vidfönstert och luta sej mot karmen, Jag talte, men hon var i så djupa tankar att hon inte Körde mej. Sen gick jag åt sängkammarn och bäddade; och när jag kom igen, satt hon som hon satt i sina tankefunderingar,o On, suckade Emilia i sin själ, .de få då ändtligen en sällhetsstund ... min arma Majken... men hvem vet huru dyrt de sedan få betala den ... Jag tror aldrig det är värdt att jag längre lemnar dem ensamma ... Hu, denna rysliga afton ... Mitt hjerta lider. kunde jag