Aftonbladet – 10 juni 1859, sida 2

ETT KÖPMANSHUS I SKÄRGÅRDEN ?). ROMAN EMILIE CAREER. Moss stod blek som döden med brefvet mellan. de domnande fingrarne. Allvar... allvar... Mitt barn, mitt enda barn... Barnlös — barnlös! Och all min förmögenhet, min rikedom kastad för främmande... Rikedomen, hvad frågar jag efter den nu! Hjertat vill bebålla sin rikedom, sin skatt... jag vill behålla mitt barn... Han sprang till klockan och ringde häftigt. Spänn för i ögonblicket! Han slog äter hbårdt igen dörren. Midt i natten måste jag ut... Jaså, han menar att vägarne mötas der... Nej nej, så blir det icke — jag vill icke se honom, som gjort mig detta. Det är han som beröfvar mig mitt barn, det är icke jag som gjort det: jag är oskyldig, jag är en skuldfri mans. Jag hade ej sagt henne ett hårdt ord om morgonen, ifall det icke rört honom. Han a skulden, hans var verkligen skulden... Men Jag måste ut genast. Nu föll blicken på det andra brefvet. Det var hans hustrus. Moss satte sig ned, medan han läste det. Käre man! Jesus Kristus vare lofvad att du är hemma! D-t är han som sändt dig i rätta tiden. J:g ville gerna sjelf hafva rest att hemta dig, men för mitt lif vågar jag icke lemna dessa tå unga qvinnor utan något äldre qvinligt stöd. Du har mod, min gamle älskade man, mycket mod — du kommer ock att behöfva det. 4) Se A. B, nig 1—47,49 58, 61—81. 83—100, 102, 105 och 107—121, 123, 125, 127, 129—131.