Aftonbladet – 7 juni 1859, sida 2

Huru outransakliga äro ej skiftningarne i ett menniskolif! Din Gudmar, som tyckte sig icke kunna utbärda ens tanken att förlora dig, han upptager nu den tanken som en vän, en lugnande, tröstande vän: Du solvarma själ, du trogna uppoffrande hjerta, hvarföre skulle du bli qvar i det iskalla lifvet? Jag yrar och jag är sjelf sjuk... Den tusån djefveln sköt mig midt i BKjertat ...... Seså, stå de nu åter der, dessa ord — jag ser, jag hör dem öfverallt ...... Om Gud hade barmbertighet med oss båda ... Gå förut, du min mö — din Gudmar följer dig snart ...... Men blir icke detta åter yrsel... hädelse ... O, må Gud icke hafva hört mig... Jag lider. Och menniskorna gå lugnt förbi mig, helsa, småle och prata gom vanligt. Se de då ej att hos mig är allt förändradt... Kanske se de det, men hvad bry de sig derom! Hvar och en vill undvika det ängsliga, vill ej låtsa märka det. En del vill inbilla sig att det sker af grannlagenhet, andra tro, att det är af nytta för den, somlider, men det är endast af sjelfviskhet att ej tänka på det, som kan vara plägsamt och upprörande. Nåväl — vi dag jag, i morgon dul Hvem vet om icke den, som bekymmerslöst går förbi den af bekymmer djupt nedtryckte vandraren, redan vid hemkomsten mötes af någon lurande sörgpost, eller sjelf inträder: på någon alldeles oförutsedd väg... I dag jag, i morgon du! i Vårda; ack vårda dig väl! Hvad blir det af mig, om du öfverger mig. O, älskade, älskade, öfvergif ej din g Gudmar. P.S. Bör jag låta detta bref afgå?. Det är en alltför trogen afbild af mitt själstillstånd, Skulle jag hellre: hafva hycklat för