Aftonbladet – 7 juni 1859, sida 2

Af minnets näktergalar hörs En sång om flyktad tid. Välsignande vi lyssna må i Till ord om hugstor bragd, Ty all vår lycka blommar på Den grund, 1 då blef lagd. Hr W. PF. Dalman föreslog en skäl för Sverges framtid under utvecklingen af dess fria författning i följande ordalag: M. H.! Den skål, som blifvit mig förelagdt att tolka, har en så kär betydelse för mitt svenska hjerta — ja, för alla svenska hjertan, att den bann lyser min blygsamhet och inger mig. mod. att uppträda inför denna vördnadsbjudande församling. Det är en skål för Everges frartid under utvecklingen af ess fria statsförfattning. Ni. H:1 vi hafva: hitintills druckit mycket ur minnets bägare. Vi hafva tackat försynen och de män som voro hennes redskap att, under: det mången förtviflade om det älskadefosterlandets räddning från förhärjelse och undergå-g, skänkajlandet en fri statsförfattning, hvars stora förtjenster föregående talare i en varm och fosterländsk anda rättvisat. Dessa minnen, M. H., äro heliga; denna tacksamhet är helig för: hvarje svenskt hjerta. Ven vi lefva icke ensamt af och i minnen; vi lefva äfven för framtiden. Mycket af denna tillhör icke mig och flera andra af eder M. H.; men den tillhör svenska folket. En nation, M. H., är utan tvifvel stor genom sin historia; och Sverge har många vackra. ärofulla blad skrifne i sin, ej mindreför egen räkning än för det civiliserade Europas. Men detär icke nog att hafva haft en histo-ia, man skall äiven veta bibehålla den-och åt kommande: slägten. bana väg för en utveckling deraf. I vår tid finnes: det icke mer än ett verkligt verksamt och stört medel för ernåendet af ett sådant mål; det är friheien:Det är endast under dess fana, som civilisationen vinner sina segrar. Det är till dess stridsrop, som hela den civiliserade verlden lyssnar, åtminstone bör lyssna. Sjelfva despoten — det visar ännu dagens krönika då han höjer fribetens banör, släcker hatet och qväfver misstroendet, ja, han utbyter dessa mot: folkeus entusiasm... -verge är väl icke stäldt på den plats, att det hvarken kan eller: bör genom handling ingripa i de händelser som i detta ögonblick) uppröra vår verldsdel; men de följas likväl af vårt lifliga, vårt varma deltisgand-för en ädel, men förtryckt nationalitets sakt Sverge har en annan, icke mindre hedrande och för menskligheten gagnande uppgift at: lösa. Det:är utv cklingen af dess inre: frihet, genom folkets bildning, genom dess höjande i sedlighet och välstånd, genom grundläggningen af dess bådespolitiska och materiella oberoende: Hvad tronj, M. H., vara den mögtigaste häfstången för frambringandet af dessa verkningar? Jag tror det vara; så vidt det beror afmenskliga ting, lagbundet fria statsinstitutioner. Ty utan dessa gror alltid tolkens missnöje i botten; revolutionen gräfver sin krater på samhällets djup. Låtom oss derföre, M. H., icke blott taga noga vara på vår fria statsförfattning, utan äfven: tillse och hvar i sin stad arbeta uppå dess förbättring i tidens anda. Ty hvad vi kalla tiden, M.H, — det är den försyn, som uppenbarar sig för oss 1 historien och i de händelser, som frambrigat de stora resultaterna och som låter verlden gå framåt på en bana, der vi, svaga menniskor, icke hafva annat att göra än att följa med. Det är den stora verldströmmen, möt hvilken det hvarken båtar eller förslår att kämpa. När menniskar således önskar och sträfvar för statsinstitutionernas utveckling i tidens anda, så gör hon egentligen ingenting annat, än det, hvartill hon är drifven och tvungen afsen inre makt och deri hon, så säkert som hon tror på en Gud, måste tro sig hafva rätt. Ingen bland-oss eller. någon annan, som lefvat i verlden och betraktat händelserna, lärer kunna för sig dölja eller våga bestrida, att tiden nu och för femtio år sedan icke är densamma, och att stegen sedan dess på mensklighetens utvecklingsbana varit jättesteg. Det är sant: många af de medel, som blifvit begagnade för denna utveckling äro, om man så vill, materiella; men de äro dock, märkom det, M. H., skapelser af den gudagnista, som kallas menniskosnillet. Och de äro, såsom allt materielt, endast medel för ett högre ändamål. Det var en tid, då, just i anseende till saknaden af den materiella utvecklingen, äfven den andliga, intellektuella och politiska bildningen, och dermed åtföljande rättigheter och fördelar, måste förbehållas endast åt ett fåtal medborgare; ja en tid fanns då sjelfva bildningen, för att skydda sig mot råheten, måste sluta sig inom vissa råmärken; då skråen och körporationer utgjorde ett sammanhållningsband, ett värn emot upplösning. Men denna tid är lyckligtvis icke mer. Man hittar icke mer de rå och rör, som fordom utmärkte skilnadslinierna mellan de! olika klasserna af folket; de äro jemnade med jorden. De gamla korporationerna hafva således förlorat sin betydelse, då de hvarken föreställa hvad de voro ämnade att föreställå, ej heller erfordras såsom ett skydd, och, om de än ville, icke längre kunna försvara sin ställning. I sjelfva verket äro de också öpplösta. Andan deri är utblåst och endast den toma formen står qvar. De likna dessa gamla slott från medeltiden, med sina gluggar, vallar: och torn, vördnadsbjudande genom sin ålder och sina minnen, men uti hvilka ett yngre slägte icke trifs att bo, emedan det vill se ljusare, andas friare: och -behöfver icke vidare dessa förskansningar. Den statsförfattning svenska folket, genom en sällspord enighet och kraft hos dess representanter, för 50 år sedan tillvann sig, snart sagdt under fiendernas bajonetter, bibehöll med sina många förtjenster åtskilliga af dessa gamla former, som likväl den tiden ännu hade en icke oväsentlig betydelse, emedan de då voro de enda. som funnos och som således kunde användas, utan att sträcka revolutionen utöfver dess ögonblickliga mål; som var den nationella räddningen och enväldets afskaffande. Men äfven då — för 50 år sedan — höjde sig mången manlig och fosterländsk röst för en förändring af de gamla formerna, för att derigenom åt både statsförfattningen och folket gifva en friare utveckling. Dessa röster bortdogo väl.i den allmänna reaktion, hvars tryckande: luft äfven här lät känna sin verkan. Men det är en stor förtjenst hos 1809 års grundlagsstiftare att de i sjelfva grundlagen nedlade fröet, ja snart sagdt uppmaningen till successiva förbättringar deri. Således kunna de grundsätser och id6er, som lifyade de bästa och mest klarsynta af 1809 års män, i en ny tid åter, som man säger, dyka upp och få: lif igen, utan att derigenom sjelfva lagen och dess; grundvalar skakas: eller. sönpderbrytas. . Det är denna: breda och fasta basis som gör att bygnaden står lika säker, i trots af den föräödrade inredningen, och som ger oss en möjlighet att få den senare mera beqväm och ändamålsenlig, utan att deörföre nedrifva det ståtliga palatset. M. H. I förstån säkert utan pekfinger att jag härmed menar vår statsförfattning. Dess historia är många gånger skrifven, så att en hvar af eder kan den väl nära utantill; vi veta således, att Sverges stånd, såsom sådana betraktade, icke utgjort -Sverges bestånd, utan dess ubestånd. Också är ståndsförfattningen ingalunda någon hörneller grundsten i 1809 års statsbygnad, som med henne står eller utan henne faller. Och, om någon auktoritet erfordrades för ett sådant omdöme, hafva vi att åberopa den högsta i detta hänseende inom ett monarkiskt samhälle; det är 00 STORES ESTATE ER TT SEEE Ak nara Lok 30 PARTER l: Ittarn ORtransaklioa. äro ej. skiftningarnad