Aftonbladet – 7 juni 1859, sida 2

Andra stunder finnas, då jag djupt föraktar mig för dessa utbrott. Var jag ej påkronans däck — skulle jag lemna mitt namn att bränmärkas som en feg usling ... bort det... tusen gånger bort det! Är det ej oförsvarligt att en menniska, begåfvad medsund klokhet och sträng heder, så skall lida af den nödvändighet, som tvingat henne in i en krets, .der hon måste stå eller fälla! Men olyckligtvis låter nervsystemet och den der fienden, som jag nyss nämnde, ej resonnera med:sig. Och da, min Majken, hvad kan du iverkligheten tänka om att jag ville mottaga ditt offer? Nej, jag bör ej taga emot det! Är denna hand värdig att fatta din rena hand? Ack, älskade, om jag åter såsom den morgonen, då du, en barmhertighetens engel; kom till kapellgården, lågemed bufvudet i ditt knä, då skulle detta stackars hufvud icke bulta och brinna så som ,det nu gör. Du syntes mig vara sjuk, mycket sjuk... Och vet du hvarföre jag lydde och öfvergaf dig — jo, derföre ätt jag såg att mina motsägelser . drefvo blodet på ett onaturligt sätt uppåt ditt ansigte, och derföre att jag icke egde rätt att ställa mig emellan din far och den grannlagenhetsgärd, som du genom min fränvaro ville egna honom. Om du blir sämre, om du blir farligt sjuk, får jag ju ändå återkomma? Jag skall icke klaga, icke det allra minsta, icke heller sörja. Ty hvarföre skulle jag önska dig lefva som den trogna, outtröttliga följeslagerskan åt en af samvetsskrupler förtärd man, hvars hela lif måbända blir en tröttsam vandring på pligtens nu törniga stig. Du förstår mig ju fullkomligt, min mö, då jag säger att jag ej skall sörja. : Gå, älskade, om detså är Guds vilja, gå i frid före mig!