Aftonbladet – 30 maj 1859, sida 3

denne pomeran i fjerde led härledde sig från samme Håkan V:s dotter Ingeborg. Åter denna Ingeborgs syster Agnes blef i sin ord-t ning också stammoder för kronpretendenter, ! ovedersägliga i Norge, och torde fram-! hållits (hvilket historiskt moment!) som ätte-) moder för en kronpretendents väntade barn il, Svergen.(!!) Dermed förhåller sig på efterik följande, högligen märkoch besynnerliga sätt: 1 Agnes gifte sig med en norsk riksbaron afli ätten Ros. En af detta parets söner Jon (afl! blandad Ynglingaoch Ros-blod) nedsatte sig på Ervalla i Westergötland; han hade en son Håkan, hvilken åter shade — en bror Ulf, hvars sista manliga arfvinge Jöns Ulfsson lemnade en dotter Brigitta, hvilken såsom Magnus Bryntesson Liljehöks maka helsades som drottning, nemligen — af rikshofmästaren Thure Jönsson och westgöta-adeln.. Ofelbara verkan af en homöopatisk droppe Ynglingablod! Då man vet — här måste vi låta förf. sjelf tala — att de högbördade pliga bevara minnen af sin höga börd längre än sina stamgods, (aj!) kan man vara viss att denna Rosätten ej omkring 1529 glömt sin härstamning, ty fru Brigittas dotter, den namnkunniga grefven Ebba, kunde lemna åt sin son Axel Lejonhufvud i arf den i norska konungasaorna berömda kongeboligen Huseby i Hedemarken, der konung Håkan Håkansson bygt den stora gästabudssalen, som berömmes i Old-nord. Sag. X, 147. Först 1613 blef Agnes arf efter sin konungslige fader af hennes ättling, nämde Lejonhufvud (Lewenhauptarnes stamfader), förpantadt till en norrman. Skall man härvid erinra, att Ch. Em. Lewenhaupt sades hafva låtit kalla sig Carl XIII? Skulle en så svindlande äregirighet funnits, så må den ingifvits, åtminstone af anhängare godkänts, med hänseende till (2) ättlingen af den norska kongeboligens arfsherrar, frände till Wasa-ätten, möjligen ättling af Sverges konung Waldemar. Detta om Ynglinga-ätten och särskilt om Agnes, såsom möjligen framhållen ättemoder för en pretendents väntade barn! På enahanda sätt riktar hr W. historien med pikanta drag rörande Lodbrokidernas afkomlingar på de ryska och franska tronerna, Stenkiliderna, hvilka på sin sköld buro den tillbakaseende ulfven, hvilken atorde varit bland de ferarum imagines., som redan Tacitus såg å svionernas sköldar., Sverkeriderna och Ivar Blå, hvilken förde i sitt vapen en bevingad drake, alldeles sådan som Sverker II:s — dotter Helena, Erikska ätten, Knut Långe och dennes son, Holmger, hvars bild i ett — täcke ,ännu förvaras 1 vitterhets-, istorieoch antiqvitets-akademiens samlingar 0. 8. v., vidare Folkungarne, ika oroliga och stolta i sin regeringstid, som när de, i egenskap af ett slags majores domin, höllol. framför tronen sin ståtliga sköld, på hvilken man såg det ej långt förut herrskande Bulgariens lejon och Sabas tre bärer, mecklenburgska, pomerska, bäjerska ätterna, oldenburgska buset med Carl August, hvilken till ej ringa del torde blifvit svenska hofvets kandidat i följd af sitt nedstammande från enl? ätt, som en gång burit vår krona, Bondehuset (der båtarne i vapnet åter spela en stor och nästan verldshistorisk roll), så Wasa-dynastien och zweibriickiska huset, så det hessiska, dervid förf. gör baron Blixen-Finecke uppmärksam på att prins Kristian till Danmark är dotterson af Carl af Hessen, som var en svensk konungs brorsons sonn, och att den danske thronföljarens söner äro Fredrik I:s i Sverge brorsons sonsons dottersöners, samt ändtligen det Holstein-gottorpska. Kapitlet om det holsteinska huset handlar om — familjen Bernadotte. Författaren gör nemligen från historien om de gustavianska stämplingarne ett naturligt språng först öfver till 1812 års politik, hvilken af Carl Johan valdes för att garantera Sverges trygghet från framtida pretendenter (br W. har likväl nyss förut repeterat sina äldre bedyranden om att Carl Johan egde i sin hand det vigselbevis, hvarmed han en gång för alla hade kunnat afskära hvarje fråga om de s.k. gustavianska pretendenternas arfsrätt till den svenska kronan), derefter ett liknande hopp till 1855 års Novemberpolitik, ett vändande från östern till vestern, som enligt hr W. underlättades deraf att slägtskapen mellan de i kontinental-norden regerande furstebusen ej möttes närmare, än i Carl d. 9. Dermed är ban också på en gång midt inne i den bernadottska dynastien, och företager sig nu att medelst genealogiska schemata, lika otvifvelaktiga, som några i vår verldshistorian, lägga för öppen dag att den nu i Sverge-Norge regerande dynastien leder en otvungen härkomst 1:0 från den för-odinska regentätten, sålunda att drottning Josefinas morfader var en dotterdotters dotterdottersson af Johan Casimir, hvilken åter genom sin moders ätt härstammade från Wilbelm Eröfraren, hvilken åter från Gånge Rolf, hvilken åter, som vi sett, från Gylfe; 2:o från Odin och Ynglinga-ätten, genom Håkan den 5:tes dotter Ingeborg, diverse mecklenburgare, zweibräckare, samt slutligen bayerska herrar och fruar; 3:0 från Loabroksoch Stenkils-ätten, 4:0 från Erik den Helige, 5:te från Folkungarne; skulle de hederliga dannemännen på Vikbolandet, eller hvar de finnas, som anse sig stamma från de gamla Folkungarna, ej åtnöjas med mindre än Folkungablod, om det skulle erkännas vara nog uråldrigt svenskt regentblod, så må man lära dem, att — hertig Erik, som blef förmäld med den sista konungens af Ynglingaätten äldsta dotter, var Folke den Tjockes sonsons sonsons som,; vare detta nog sagdt och man jemföre till sin förvåning tabellerna! 5:0 från Wasa-stammen, på hvilket håll den nuvarande dynastien till och med är ,jemngod med den som förvisades 1810. Härmed slutar afhandlingen. Vi hafva redan ofvanför tillräckligt uttalat vår mening om detta herr Wieselgrens nyaste opus. Det röjer en man, hvilken eger en ändlighet af minnesglosor och äfven funderingar hit och dit, men är totalt blottad för allt hvad verklig kritisk förmåga heter, en man, som besitter en oinskränkt bebändighet till att i en handvändning träda en fem alnars tråd full med hundra slags glasperlor och falska koraller, men ännu aldrig har i sitt förråd kunnat välja ens tio perlor, som passat fullkomligt till hvarandra, en man, som ofta vill någonting ganska riktigt, men dervid lika ofta beter sig så oriktigt, att det må förlåtas om de flesta platt icke förstå hvad han vill. För öfrigt hafva vi från början med dessa rader mindre velat åt hr Wieselgren, hvilken nu i hvad fall som helst är i den ålder, då man näppeligen låter sig korrigeras, och hvars författareverksamhet torde hafva öfverlefvat sitt egentliga produktions-stadium, än framhålla den ifrågavarande afhandlingen som ett talande exempel till varnagel för andra. Vi hafva, i korthet sagdt, önskat härmed visa, huru historien icke skall skrifvas, och vi hafva velat protestera mindre mot hr Wieselgrens )! sätt att i Göteborgs vittra samfunds handlingar införa hvad han är i stånd att prestera än mot den åsigten, att detta slags skriftställeri verkligen skulle förtjena namn af historisk forskning och historisk vetenskap. n 1. nn AR om Ön m—— ———X7