Aftonbladet – 30 maj 1859, sida 3

kande augustivinden — det var den 4 Augusti — värma upp den kylda kroppen. En lättare. rörelse i blodet började verka, men med detsamma fick han sigte på jakten, och så var allt åter förstördt. Den arme unge mannen drog sig hastigt från fönstret. Hans ögon bade fallit på den plats, der han stått, då skottet brann af. Med en tacksamhetssuck till Gud erinrade han sig att den nye kustuppsyningsmannen skulle komma innan andra dagens afton och befria honom från åsynen af detta lilla fartyg, som han hoppades icke mera få återse. Angående de båda jaktkarlarne var det bestämdt att Sven Dillhufvud skulle få vaktmästaretjensten och Pelle resa med den nye jaktlöjtnanten till hösten, då han bade löfte på pension, stuga och hustru. i Under en lång stund hade Gudmar haft en tung vandring fram och åter öfver samma golf som kapten Geistern så ofta trampat. På hvad tänkte då nu den nye kontrollören? Först på sin gamle far, hvilken han under natten sagt endast de två orden: Jag måstel och som då svarat honom med en handtryckning, hvars deltagande ej kunde missförstås. Och sedan — sedan tänkte Gudmar på sin Majken: Hvad hade hon tänkt, gjort och sagt? Hade hans bref och bekännelser rört henne? Hade hon rätt förstått honom .. Ack, måhända var ett bref honom till möte? Denna id föll honom först nu in. Han hade skytt att träffa Thorborg, men nu, glömmande allt utom hoppet om denna sällhet, ilade han mot dörren. — Men i detsamma öppnades den af någon annan. Det var den gamle kapellpredikanten. Hans barska min, som varit i bruk alltsedan Moss misslyckade besök, hade nu lemnat rum för den innerligaste kärleks uttrycksfulla mildhet. . Gosse, redlige hedersgosse, kom i din gamle fars armar! Presten, ser du, kan väl icke säga att du handlat rätt efter bokstafven —