Aftonbladet – 30 maj 1859, sida 3

I, liga epoker, samma regndusch af beläsenhet (som icke är liktydigt med lärdom), farande ;) vårdslöst kring åt alla sidor, liksom man stänker vatten omkring sig när man kommer lupp ur en badbassin, samma talang för den högre konjekturalkombinationen, samma djerfva lyrik i den subjektiva förtolkningskonsten, Islutligen denna egendomliga stil, hvilken vi gerna skulle betrakta som tecken till någon J ålderdomskrämpa, såframt den ej typiskt vore Jatt anträfta redan i denne författares allra grönaste arbeten). För att ej synas göra en omotiverad kritik och drifva strängheten för långt emot ett berömdt namnx, skola vi visst icke göra något fullständigare referat af hela afhandlingen, men lemna åtminstone några profbitar deraf. Hvad författarens egentliga mening varit med detta opus, tillstå vi att vi med möda fatta; det hela tyckes snarast vara att betrakta som ett i det hela temligen öfverflödigt bevis för den gamla satsen att — blodet är tjockare än vatten,. Sjelfva Euklides har emellertid någon gång gifvit sig af med att bevisa hvad väl temligen obestridt kunnat passera som axiomer, och hr Wieselgren må då gerna unnas den förnöjelsen att skrifva variationer öfver ett kändt tema. Men dessa variationer! Det är då derpå det dock. kommer an. Kapitlet I handlar om den för-odinska dynastien och befattar sig nemligen med GångeRolf, såsom en ättling af den gamle Gylfe. I Det är en af genealoger i förra seklet framlagd sats, att de flesta europeiska dynastier kunna på någon väg skymta af Gånge-Rolfs (således äfven Gylfes) blod, och hr Wieselgren erinrar oss härvid om att ej blott Wilhelm Eröfraren var en rolfoch gylfian, men äfven Roger II, förste konung af Neapel och Sicilien, och att, då Roger I:s manlige ättling i 5:te led slöt denna ätt i de begge Sicilierna, dennes dotter som en romersk kejsares gemål bragte de tvenne kronorna till Hohenstaufftska huset.; månne ej — utropar författaren — detta blodsarfvet (det för-odinska!) ännu inverkar på folkmeningen (!) om — Neapels och Siciliens förhållande till Österrike? Detta är på fjerde eller femte sidan i afhandlingen och vi finna redan här hr Wieselgren i full fart med sina öfversvingliga hocuspocus. Han har redan i några djerfva drag ritat upp för oss den för-odinske Gylfes långväga descendentföljder i södern och vestern, genom Robert I af Normandie, men den store gylfianen hade en bror vid namn Torf-Einar, som blef jarl öfver Orknöarne; hr Wieselgren glömmer ej heller denne. Det är just i jarl Torf-Einars familj vi hafva att söka den första pretendentdynastien i Norden; det var just denne Torf-Einar, hvilken — för ätt begagna hr Wieselgrens ord, — qvarlemnade ett blod i Norden, som sträfvade efter dess tronern. Detta bevisas historiskt på följande sätt: Visst är, att Einars ättlingar, säkerligen i kraft af blodets (Gylfeblodets) rätt, ofta, under mer än 400 år, befinnas innehafva jarldömet öfver Orknöarne och att en man i 14:de seklet söktes i Sverges rådkammare för att mottaga nämnda styrelse, hvilken tillhört en af hans förfäder. Erngissel Suneson (nu kommer det!) han blef Örkney-jarl, såsom hans farfaders farfader Erland förut varit, — förde en båt såsom ättemärke. (Ah!) Denne Jarl Erland (märk nu noga!) var dottersons sonson af konung Håkan. Röde i Götaland, hvilken (i parentes sagdt) säges vara född och död i Levene i Westergötland. Samme Jarl Erlands sonson deremot och Erngissels farfar, svenska riksrådet Jon Pedersson, som bodde på Njudungens gamla slott, (aha?) der — Emmån säkert började vara segelbar (observeren detta märkliga historiska och hittills opåaktade item!), var förmäld med norske konungen Erik Presthatarens dotter, således svåger med hertig Waldemar, Magnus Ladulås son. Vi misstänka ej utan mycket skäl, att — Carl Knutsson (detta språng från Jon Pedersson på Njudungen till Carl Knutsson beundransvärdt,) med denna gamla jarl-ätts vapenmärke i skölden, kunde lyckas som kronpretendent i Norge, derföre att norrmännen, 1 stamtaflor så kunnige och blodsrätten så tillgifne, ansågo ättlingen af Thord, dictus Bonde, valbar såsom tillhörande samma, med deras gamla kungahus befryndade jarlslägt. Vi finna Carl Knutssons val i Norge, under en annan förutsättning, högst svårfattligt. Alltså, ser man ej klarligen här spår att Gånge-Rolfs broder Einar kunnat qvarlemna ett (gylfiskt) blod i Norden, som sträfvade efter dess troner? Utan tvifvel. Hvilket skulle bevisas. Detta är hvad hr Wieselgren skarpsinnigt och rakt på saken anför om den för-odinska dynastien såsom fostrare af pretendenter. Förf. kommer nu närmast till Ynglingaätten. Han påvisar historiskt, å ena sidan hurusom kejsarne Leo VI och Alexander i Konstantinopel förskrefvo sig på mödernet från Olof Trätälja (hvilket för dem onekligen var en stor ära och fördel), å den andra hurusom Ynglingablodets majestät var det, som första gången sammanknöt Sverge och Norge, säkert väsentligen bidrogp till föreningen för andra gången mellan dessa länder, och väl äfven — var icke så litet med i spelet äfven den tredje och sista! Hvem kan bevisa — yttrar hr W. — att dessa föreningsminnen ej verkade på norska folket, när det mot de danska embetsmännen förfäktade den tredje föreningen, som ännu pågår, ja verkade mer än Sverges både kulor och mjöl?... Och när (förf. går här, med några utan tvifvel fullt uppriktigt menade ord om skandinavismens betydelse för Norden, öfver till våra egna dagar och en anad framtid) när Skandinaviens konung en dag blifvit en af jemningarne vid den europeiska politikens Artus-bord, månne den lyckliga framtiden ej derför står i någon skuld till ynglingablodet? Vi medge att detta är en samvetsfråga; under alla omständigheter hafva vi dock för vår del icke tid att räkna ut svaret derpå, med alla de decimaler, som dervid skulle behöfvas i kalkylen. Men Ynglingablodet spökar i mycket annat, än Sverge-Norges förening. Hr W. anmärker, att det visst ej var för sitt mecklenburgska blod Albrecht uppsöktes, — och deri har han tvifvelsutan rätt, — hvaremot ett bevekande skäl dertill torde kunna sökas i den omständigheten, att hans mor hade Ynglingablod; likaledes glömde måhända ej heller Margretha, när hon förordade Eriks val, att ) Vi gifva förf. fullkomligt rätt i hvad han här yttrar om det kritiklösa hopandet af materialier för historien, på samma gång vi dock ej kunna medge, att det på vår egen historieforskning har någon allmännare tillämpning. De historiska förarbeten, som hos oss på sednare tiden utkommit, äro snarare för få än för många och utmärka sig i al mänhet fördelaktigt för god blick i utväljandet och ordnandet af fakta. Hvad åter hr Wieselgrens arbeten på detta fält beträffar, saknar förf:s anmärkning utan tvifvel ej befogenhet, då väl knappast mer än en mening torde vara rådande om det vådligt hypotetiska i historisk kom bination och det diffusa i stil, som utmärker flertalet af dessa arbeten, hvilket vi äfven mer än en gång varit i tillfälle att påpeka. Det generella omdömet om herr W:s litterära personlighet