Aftonbladet – 30 maj 1859, sida 3

MM In nn nn mr SF KS ER FN NE Om vi nu gå tvärs öfver loftet och inträda till den unge jaktlöjtnanten, numera kontrol-. lören, så finna vi äfven honom i stark sömn, men af en långt ifrån lugnande beskaffenhet. Hans själ syntes arbeta, liksom hans armar. Det var tydligen både en andlig och lekamlig kamp. Emellanåt prat han högt till, och utrop af en lidelsefull häftighet blandade sig med en sakta klagans suckar och ve, under det bröstet flämtade högt. Äfven han hade på en vecka blifvit mycket förändrad. Ingen skuld tryckte honom. Han hade dröjt med sitt nödförsvar till det yttersta, men likväl hade en marterande ångest bäddat sig ett stadigt läger i hans bjerta. Äfven ångern vidrörde honom stundom, icke derför att han aflossat skottet — han skulle hellre ha nedskjutit sig sjelf än vändt kronans flagg — utan derför att han någonsin följt den eländiga angifvelsen. len äfven detta förkastade han. Huru många beslag skulle väl han, eller någon annan, hafva gjort utan det nesliga angifvelsesystemet? Men hvem var angifvaren, hvem var angifvaren? Den mannens blod ville han se, ty denne eländige var det som föröfvat den mest djefvulska grymhet, då han i hemlighet och genom listens smygvägar fört tillsammans tvänne personer, hvilka utan tvifvel eljest aldrig träftats. Så klagade, så frågade han sig sjelf. Men intet svar kom ännu hvarken till hans öra eller aning. Det unga varma hjertat, den unga eldiga själen voro nästan urståndsatta att bära detta aldrig anade lidande, som han dertill knappt tillstod för sig sjelf. Ett tillstod han dock öppet, att Olagus bild aldrig kunde försvinna ur bans minne. Ej heller tycktes honom att hans öron någonsin skulle förlora ljudet af de ord, som stormannen uttalade, då han föll. Men hur ofta han öfvervägde hela scenen på Soten — och