Aftonbladet – 30 maj 1859, sida 3

kast säga: detta är en perla, låt den följa med! Deremot är det alldeles ingen konst, framför allt ej historisk vetenskap, att endast samla oändliga sopor och att gömma i sina förråder allt möjligt af stickor och strå, blott derför att de äro 2 eller 300 år gamla. Konsten är att kunna bedöma hvad som är ett verkligt nytt bidrag, t. ex. till skildrande af en tids karakter eller en af dess handlande stora personers; men villfarelsen är att utan vidare betrakta som dylika bidrag allt upptänkligt, blott det förskrifver sig från dennaifrågavarande tid och har afseende på dessa ifrågavarande personer. Emellertid fortgår detta hopsamlande och sammanskrapande alltjemt, och af många — det vet vår Herre! — snarare med lumpsamlarens oförtrutenhet, än med vetenskapsmannens intresse. Och när man ser med lugnt öga på dessa oändliga materialier, hvilka ytterligare för hvarje år ökas, blir man nästan förtviflad. Man frågar sig ovilkorligen: hur skall det bli möjligt för den arma historien, hvars uppgift det så väsentligen är att ordna och gruppera, hur skall det bli för henne möjligt att till slut finna reda eller blott komma fram i dessa fabelaktiga skräpkammare? Så som detta samlareoch handtlangarearbete utan uppebåll pågår och så som ämnet för häfden växer i en alldeles förbluffande progression, hur skall det om endast hundra år blifva för någon möjligt att skrifva en historia? Skall ej en historieskribent slutligen få så mycket att på förhand blott genomflyga (vi tala ej om att grundligt studera), att han skall ha lefvat ut sitt lif, innan — han hinner taga pennan i sin hand? Detta kan låta paradoxt, men vi tillåta oss tro, att det är något sant deri. Vi förmena, att det ur detta materialiernas ackumulerande skall förr eller senare framgå en ren nödvändighet, att af hela den historiska vetenskapen göra något helt annat, än hvad hittills för det allra mesta varit gjordt. För att få något verkligt resultat at historiens studium, skall man nödgas efterhand draga ikop hvad man hittills bredt ut, söka mera uteslutande ett system i stället för tusentals detaljundersökningar, och alltmera underordna fenomenerna (här händelserna och i det oändliga spridda orsakerna) under sjelfva anden. Öch när äfven historien sålunda en dag får sin Cuvier, skall det, om ej förr, blifva upplyst för menskligheten, att det dock verkligen är en skilnad mellan den sanne historieskrifvaren och dessa dagakarlar, hvilkas förspillda möda det varit att plocka högar af gammalt lappri ihop till ett verk, som häfden måste — undanbedja sig. Vi veta ganska väl, att det ges mången, i främsta rummet diverse så kallade historici, hvilka skola finna dessa våra ord innefatta en hädelse, och hvilka med stor medömkan skola draga på axlarne åt vårt oförstånd. Det är: desamma — och vi ha den äran att till och med personligen känna flera sådana — hvilka finna t. ex. Macaulay vara en mycket underordnad historiker, om ens riktig historiker, derföre att han alldeles för litet lägger sig ombord med dokument-, diplomoch jordeboksexaminering med beväpnadt öga, derföre att det ligger för litet arkivdamm öfver hans framställningar och är alldeles för litet — noter under texten. Men får Macaulay stå detta kast, må vi i vår ringhet göra detsamma. Vi anse det vara fullt befogadt, att der åtminstone höjer sig någon protest emot den lika falska, som tyvärr allmänna åsigt, att historisk lärdom ligger i oändliga citater, sammanrafsade huller om buller utan rim och reson, hänvisningar till källor i det oräkneliga, lika godt om värdt något eller värdt intet, förflugna hypoteser och de äfventyrligaste kombinationer, eller att man är en historiker, blott man skrifver öfver ett hbistoriskt ämne, och en stor historiker, blott man skrifver öfver detta ämne vidt och bredt. Vi hafva tagit oss en särskilt anledning till dessa reflexioner i allmänhet af en i ett lärdt sällskaps Handlingar nyligen införd afbandling af en man, hvilken på ett förunderligt sätt gjort sig sedan många decennier ett namn (o, dessa namn!) som häfdaforskare, som kritikus, som estetiker, som Gud vet hvad allt, med ett ord som en författare af stor förtjenst och en lärd af första ordningen. Afhandlingen, införd i Göteborgs Kongl. Vetenskapsoch Vitterhetssamhällets Handlingar (ny tidsföljd, häftet V), bar till öfverskrift: En blick på våra exdynastier, såsom fostrare af kronpretendenter och till författare domprosten dr teol. P. Wiesetgren. Det låter sig ej bestrida, att om det för vetenskapen och litteraturen är tillräckligt, att en författare utgifvit så och så många hundra ark, uppfyllda med annotationer och data, icke ens alltid någorlunda diplomatiskt kopierade, utan ur minnet, ja så till sägandes efter gehör, tagna ur gamla arkivpapper och biblioteksluntor, hvimlande af de äfventyrligaste rudbeckianska fantasier och hugskott, hvilkas djerfhet ett vanligt förstånd har liksom litet försyn för, då är P. Wieselgren ej blott en historikus, kritikua o. s. Vv. O. 8. V., men en enorm historikus och en högst genialisk. Fordrar man åter något mer och annat än detta, begär man mening i hvad som skrifves, sans, blick att öfverse sitt ämne, oväld och objektivitet; nöjer man sig icke med att hos en s. k. lärd finna blott en allt möjligt slukande aptit, utar en motsvarande helsa till att digerera, och har man den aktning för historien, att man icke liknöjdt ser den neddragas till den lumpna rollen af ett taskspeleri, då har man också för längesedan måst hålla sig enig med dem, hvilka en gång för alla brutit stafven öfver hr Wieselgrens hela författareverksamhet, och då nödgas man bekänna, att det, för att vara historiker och ej blott så kallas, erfordras några meriter af annat slag, än de, hvilka innefattas i denne skriftställares Litteraturhistoria, nya Smålandsbeskrifning, bidrag till Biografiskt Lexicon 0. 8. v. För den, som af litteraturhistorisk nyfikenhet önskar hafva en ide om Wieselgrens skriftställeri, men afskräckes från att taga kännedom om hans större arbeten, utgör den ifrågavarande afhandlingen i det vittra göteborgska samhällets, Handlingar ett ypperligt profstycke af samma författareskap, liksom in nuce. Man igenfinner här auktorns hela lättbet (för att begagna ett mildt ord) i behandlingen af fakta och denna absoluta frihet i omdömet, hvilken eljest så oöfverträffligt karakteriseras genom hans famösa akrobäatiska slutledningskonst i en viss biografisk uppsats om en af Lunds äldre kanslerer, der han stödjer sin historiska upptäckt på att den nämnde personen i yngre dagar varit i hög grad utsväfvande, på den omständigheten, att mannen på ett i Lunds bibliotek befintligt porträtt föreställes med en skavank vid — näsan, hvilket ofelbara indicium emellertid af hvar och en, som icke blott skenar förbi porträttet för att sedan skrifva en biografi i galopp, befinnes bero på den omständigheten att — ett litet stycke af oljemålningen just vå detta ställe — injuria temporum — fallit